Två Finpsångstjejer på plats för att göra nya tatueringar, Patricia Thulin och Sandra Olofsson.
– Om det finns tid idag, tänker jag att jag vill ha ett öga, här ovanför armbågen. Och jag har fastnat för svartvitt, inte färg, säger Patricia Thulin, från Finspång, en av alla som hittat till Borgen i Norrköping denna lördagseftermiddag, där Svenska tatueringmässan pågår.
Innanför portarna möter snart också Jukka upp. Han är arrangören bakom mässan och säger att prestationen räcker så.
– Vi skulle firat 30 årsjubileum i år i Norrköping, men så kom coronan emellan, så det är bara 28 år nu, konstaterar han.
Jukka är arrangör av Svenska tatueringsmässan i Norrköping som var på plats för 28:e året.
När helgen är över hoppas Jukka kunna summera 1 500 besökare men är knappast nöjd om inte besöksantalet ligger närmare 2000.
– Det var faktiskt fler besökare förr, när konkurrensen inte var så stor. Jag minns att folk kom sent på kvällen innan och sov över för att sedan komma in på mässan. Nu finns det fler liknade mässor att välja på. Men intresset för tatuering är lika stort, säger han.
Och det råder det inget tvivel om. De sextiotalet tatuerarare som finns på plats, har fullt upp. Och var kunderna vill ha sina tatueringar varierar. En man passar på att läsa på mobilen medan hans bakdel pryds med ytterligare ett färgglatt konstverk. En kvinna sträcker lite extra på halsen för att få till den där blomman som hon bestämt sig för.
I ett av båsen hittar vi Alice Brantsberg från Örebro. Och frågan är om hon inte är den mest tålmodiga kunden den här helgen.
Alica Brantsberg bangar inte att sitta still upp mot sju timmar för att få en japansk demon intatuerad på ena låret.
– Jag har bestämt mig för en japansk demon här på låret. Det kommer ta sex-sju timmar att få den klar. Men det får det vara värt. Vi tar ju en paus ibland, säger hon medan tatueraren med van hand börjar närma sig motivet som finns på en skiss.
Alice har fler tatueringar. Många fler.
Finns det någon du ångrar?
– Ja, den här. Det ser ut som röda utslag. Tatueraren som gjorde den tyckte det var snyggt. Men det måste bort, säger hon och visar sin vänsterarm med små rosa prickar.
I båset mitt över hittar vi Ricky Karlsson, från Linköping. Han är inte sen att berätta om sina misslyckade tatueringar.
De här knätatueringarna är inget som Ricky Karlsson så gärna skryter med. "Jag har gjort dem själv, och det blev inte så bra" konstaterar han.
– Ja har gjort dem själv, det är två smileys på knäna. De blev inte så bra, säger han och tillåter sig att dra ner byxorna och visa.
Men han tänker inte göra nåt åt den saken just den här dagen. I stället är det en helt ny kroppsmålning han siktar på. Och arbetet har påbörjats.
En svamp ovanför byxlinningen. Jodå, den var väl planerad, enligt Ricky Karlsson, som lade ner ett par timmar för att få den som han ville.
Är det en svamp?
– Ja, den psykedelisk svamp. Det ska vara mycket färger. Rosa och lila. Och när jag är klar här ska jag ta huvudet. Det ska bli ett vägvisarkors. Jag har gjort så mycket dumheter i livet så det får symbolisera det, konstaterar han.
Och han är långt i från ensam om att smycka huvudet med konst. Tatueraren Rassmus Peterson från Gävle har en rejäl blomsterprakt på huvudet med en stor grön fjäril som pricken över i:et.
– Det här är helt enkelt jag, är hans förklaring till motivvalet.
Ännu djärvare är Nåmi Lundström från Stockholm, som jobbar med piercing på mässan. Hon har i princip ingen kroppsdel kvar att tatuera. Möjligen en bit av pannan. Men hon medger att det hon tycker är snyggt, möter ett visst motstånd.
Nåmi Lundström har hela sin kropp täckt med olika tatueringar. Bara en del av pannan är "ledig" för nya. För henne är det ett sätt att visa vem hon egentligen är.
– Ja, jag har inte fått en del servitrisjobb som jag sökt. Så det är en nackdel. Men jag har aldrig ångrat mig. För mig har tatueringarna varit ett sätt att visa att jag står för den jag är. För så har det inte alltid varit, säger hon.