Karin Polla är sjuksköterska på GAVA och hon upplever att vården av de gamla och sköra ständigt nedprioriteras.
Hon är sjuksköterska på geriatriska akutvårdsavdelningen, GAVA, på Vrinnevisjukhuset i Norrköping och har varit med sedan kliniken öppnade sin verksamhet 2013.
Till GAVA kommer äldre människor som är i behov av akut sjukvård. De är ofta multisjuka och många gånger väldigt ensamma.
– Jag sökte mig hit för att jag vill arbeta nära patienten och se till helheten. Men det hinner jag inte längre.
Tidigare hade hon ansvaret för 4-5 patienter på en arbetsdag, nu ska hon hinna med sju stycken.
– Då finns ingen tid för omvårdnad, som att exempelvis att ta reda på varför en patient inte vill äta. Är det för att dottern har dött? Är det för att personen har svamp i munnen? Är övermedicinerad? Eller är nöjd med sitt liv och endast vill somna in?
Efter att ha läst i NT om den krisande demensvården berördes Karin Polla och hennes kollegor starkt, de kände igen sig och bestämde sig för att öppna upp om den egna arbetsbelastningen och känslan av att vården av gamla och sköra patienter kraftigt nedprioriterats.
– Artiklarna återspeglar så oerhört väl vår egen verksamhet och hur samhället i stort värderar äldre.
– Mina patienter talar ofta om ättestupan och hur de enbart känner sig som en belastning för samhället. Det säger väldigt mycket, menar Karin Polla och skakar lätt på huvudet.
Hon berättar att patienter ofta skickas hem för tidigt efter att enbart ha fått de mest basala medicinska behoven tillgodosedda.
– Vi ser hur patienterna inte hinner återhämta sig och vet att vi många gånger skickar hem dem till en osäker tillvaro. Till boenden eller hemtjänst som inte har tid eller kompetens att ge dem den vård de behöver. Eller hem till ensamheten.
För alla äldre har inte har en anhörig som kämpar för dem eller ett socialt skyddsnät som fångar upp dem, poängterar Karin.
– De är oerhört utsatta och jag känner att någon måste föra deras talan.
Ida Naumann är specialistläkare på kliniken.
– När vi öppnade fanns höga ambitioner, nu är vi i ett läge där vi har svårt att bedriva geriatrisk vård överhuvudtaget, säger hon och får medhåll av klinikkollegan Ida Strömgren, sjuksköterska, som förklarar hur komplex den geriatriska vården är.
Hon exemplifierar med en patient som kommer in med urinvägsinfektion och som vid inskrivningen bor ensam. Personen har svårt att ta sig in i badrummet och har därför inte kunnat duscha, vilket lett till bristande hygien. Patienten har också blivit mer stillasittande, inte ätit ordentligt och därför tappat mycket i vikt. En kontroll av tandstatus visar på illa sittande proteser.
– Här krävs att flera yrkeskategorier samverkar, som hemtjänstpersonal, dietister och tandläkare. På en vanlig medicinavdelning hade vårdtiden varit 2-4 dagar, men hos oss krävs 5-7 dagar ifall patienten ska ges förutsättningar att komma hem till en anpassad tillvaro, säger Ida Strömgren.
Från vänster: Keryma Guzman Contreras, Maria Mattisson, Pia Kind, Susanne Durkfelt, Miranda Dahlin, Anneli Karlsson, Jill Hedberg, Elin Dahlin, Marianne Salomaa, Maria Gabrielsson, Erik Palm, Hanna Ullgren, Karin Polla, Alina Grote, Maja Öberg, Ida Naumann, Maria Fäldt, David Nilsson, Katharina Wengerzink, Malin Russberg och Melker Löwenhoff.
Personalen på GAVA har vid flera tillfällen påtalat för regionledningen att arbetssituationen är ohållbar och att det i slutänden drabbar patienterna. Karin Polla berättar att de återkommande har bjudit in de högsta cheferna att vara med i verksamheten för att få en bättre bild av hur deras beslut påverkar det dagliga arbetet, men fått nobben.
– De är öppet ointresserade och okunniga om den verksamhet som bedrivs.
Pandemin har ställt vården av länets gamla på sin spets, menar Karin Polla. Arbetsbelastningen för de vårdanställda har ökat, samtidigt som många äldre mår sämre.
För egen del innebar pandemin att hon från en dag till en annan skulle börja jobba på andra avdelningar för att täcka upp för det utökade vårdbehovet. Men att slita och ställa om hela sitt liv, utan att få ordentlig ekonomisk ersättning eller annan kompensation har lett till att många av hennes kollegor har sagt upp sig. Vilket i sin tur ytterligare ökar belastningen på de som är kvar.
Susanne Durkfeldt arbetar som undersköterska på GAVA sedan fyra år. Hon arbetar mycket med så kallad vårdplanering, vilket bland annat innebär att planera och säkra att patienten får den vård och omsorg som krävs i sitt hem eller på sitt boende efter utskrivning från sjukhuset.
Hon beskriver det som en ond cirkel där de skickar hem patienter för tidigt, varpå de inte får tillräckligt med stöd på hemmaplan och sedan hamnar på GAVA på nytt.
– Vi läcker kompetens, utan att den högsta ledningen bryr sig och i slutänden drabbar det alltid patienterna.