Träden försvinner i kvarteret Ankarstocken, vid P-huset Ankaret. Än så länge finns det resliga päronträdet kvar. Gunnar Ljunggren hör av sig med lite minnen. Dessvärre finns det bara plats för en del av texten.
"Det växer ett päronträd vid Repslagaregatan mitt i sta´n. Jag brukar stanna vid det en stund, då jag passerar. När jag blundar, hör jag klampet av hästhovarna. Arbetshästens tunga klamp mot kullerstenarna. Ljudet som är min barndom och som jag älskar.
Jag står i Vagnryds Hörna och hör ljudet stadigt närma sig. Kullerstenarnas alldeles egna mosaikmönster 'gate upp och gate ner', blankslitna av åkarkamparnas klampande hovar, är som levande. Var sten en egen individ, som härdade händer hamrat i gatan, lämnande plats för spillhavrekornen."
Vidare:
"Luckan i stalldörren står öppen. Nu öppnar kusken den andra halvan och backar in sin häst i stallet. Det är som på landet fast i sta´n. Snart syns bara hästhuvudet i den öppna luckan. Kuskens bestyr med hästen pågår en stund. Jag tror de pratar med varandra. Päronträdet överskuggar alltsammans.
Var gång jag går förbi på Repslagaregatan, brukar jag stanna en stund framför päronträdet, för att förvissa mig om, att det är kvar. De vill bygga ett nytt hus just här, har jag hört. Nästan allt har förändrats. Päronträdet är också betydligt högre nu än då. Men det står kvar. Jag blir trygg av att se det. Du finns kvar, säger jag till trädet. Du är länken till min barndom."
