Grundläggande behov

Det var lektion i psykologi på gymnasiet och läraren hade frågat klassen vilka de grundläggande mänskliga behoven är. En efter en av eleverna räckte upp handen och sa fina och riktiga saker som "kärlek, frihet och respekt".
Själv satt jag som bäst och försökte komma på något liknande att säga när min bänkkamrat plötsligt lutade sig mot mig, och med en något frågande blick viskade: "Nåt att stå på...?". Som om han undrade varför ingen redan hade sagt en så självklar sak.
Kan man tänka sig ett mera grundläggande mänskligt behov? Vad vore kärlek, frihet och respekt om man inte hade något att stå på? Ibland är det som om man inte kan se sådant, som om allt det vackra som eftersträvas vore värdefullare än den grund man står på och som tas för given.
Det räcker ju att bara tolka det bokstavligt och känna glädjen i att det finns en bit mark att ha fötterna på, och det var nog inte menat djupare än så den gången.
Men i vidare bemärkelse kan man också fråga sig på vilken grund jag bygger mitt liv. Vad jag står på. Det blir värre det.
Man kan börja med att konstatera att kärlek, frihet och respekt, och alla andra sådana mer eller mindre nödvändiga ting, visserligen gör livet trevligt och meningsfullt, men att de ändå inte räcker som tillvarons grund.
De kan nämligen gå förlorade. En vacker dag kanske ingen älskar mig längre. Jag kan mista min frihet. Och att bli respekterad är inte självklart.

Vad gör man den dagen? Frågar sig vad som finns kvar, kanske. Att stå på. Vad det är för mark som är så fast att den alltid kommer att ligga där, pålitlig och oförstörbar, hur mycket det än gungar runt omkring.
Vem har svar på en sådan fråga? Kyrkan, psykologin eller kanske konsten?
Jag gissar att prästen skulle svara "det finns en som aldrig överger dig. Låt Gud vara den fasta marken under dina fötter." Psykologen skulle kanske säga "lär känna dig själv så finner du en grund att stå på. Då är du också bättre rustad att rida ut stormarna."
Det är svårare att förutsäga hur konstnären skulle reagera, och jag antar att det är just så han eller hon vill ha det. Men en gemensam nämnare för all konst (bild, dikt, musik etcetera) är ju att den pekar mot Något annat: "Höj blicken! Världen är större än din lilla trånga tillvaro. Och det finns många världar."
Kanske kan det också vara något att stå på. Eller fly till?

Men nu är det ju så här att ibland vill man veta. Ibland vill man inte ha något himla smörgåsbord med möjligheter och alternativ hit och dit att välja mellan.
Det finns lägen då någon klok människa borde ta sitt ansvar, slå näven i bordet och tala om vad vi människor faktiskt bör bygga våra liv på. Så att vi andra bara har att tuta och köra, utan att riskera att hamna snett.
Det är bara det att de klokaste människorna sällan beter sig på det sättet. Det finns det redan andra som gör. I regel håller sig den kloke ödmjukt på sin kant och låter möjligen undslippa sig att "sånt där måste du klura ut själv".
Tillbaka på ruta ett, alltså. Alltid något att stå på.