I skrivande stund tänker jag tillbaka på de Michael Jackson konserter som visats på tv de senaste dagarna. Det känns som att de aldrig tar slut. Det är nästan en vecka sedan The King of Pop lämnade oss men fortfarande är han personen som alla pratar om. Men det gör ingenting. Det är helt fantastiskt vad den människan var skicklig. Jag fylldes med massor av känslor när jag låg vaken och tittade på konserterna under tisdagskvällen. Jag kom på mig själv med att både le och få rysningar när han sjöng och körde sina moves. Det som slog mig mest var ändå tanken på hur galet och hysteriskt det egentligen var på hans konserter. Man fick se hur vakterna och sjukpersonalen bar iväg med folk ur publiken, en efter en säckade de ihop. En del på grund av trycket från folkmassan men många kollapsade nog när de gråtit och skrikit så mycket att syret tagit slut. Vuxna människor som grät bara av åsynen av popkungen. Det är väl märkligt hur somliga människor lyckas ha så stor inverkan på hela världen?
