Redan 1953 lanserades Drottninggatan som "Norrköpings pulsåder". Men samtidigt kritiserades gatan för att vara en osäker plats. Framför allt för kvinnor. Kände fotografen K W Gullers framträdde i Hörsalen och slog fast att "det är ganska klent med kvinnofriden på Drottninggatan".
Dålig PR för Norrköping tyckte polismästare Alvar Ekstrand – i NT karaktäriserad som "älskvärd" och "öppenhjärtig" – och ryckte ut till Drottninggatans försvar.
– Jag tycker att Drottninggatan är en trevlig promenadgata, just därför att den erbjuder en så begränsad gatubild. Den blir just därigenom så mycket mera intim, sa han.
Men inte ens polismästaren kunde blunda för att det fanns problem. Det medgav han i en NT-intervju i november 1953.
– Naturligtvis blir det trångt på gatan i kvällstimmarna, i flanörernas timmar. Trängseln ökar helt naturligt genom de många biograferna i gatans södra del, vilket för med sig, att en hel del element gärna vill hänga i gathörnen. Det där hängandet i gathörn och portgångar är inte så trevligt, framför allt på grund av de tillmälen, som utslungas till passerande damer. Glåporden är verkligen inte så lustiga.
Han gick samtidigt till attack mot motorcyklisterna som "i kvällstimmarna utnämnt gatan till en slags speedwaybana". Det bekymret tänkte polismästare Ekstrand parera genom att förbjuda mc- och mopedtrafik på Drottninggatan mellan klockan 06 och 24. Hur kvinnofriden skulle stärkas var han inte lika klar över.