Den gamla svartvita bilden, "Då-bilden", togs i februari 1966. Då hade planerna för ett nytt Marielund börjat ta form på allvar. I de planerna fanns det ingen plats för Smålandsgatan, gatstumpen som på den gamla bilden försvinner in mellan bostadshusen och bakom den rivningsberedda grävskopan. Den nya bebyggelsen utmed Bergslagsgatan skulle ligga i kvarteret Plysaren och exakt på den platsen där Smålandsgatan löpte i diagonal riktning mellan Bergslagsgatan och Marielundsgatan.
Den lilla bit, bara ett kvarter lång, som återstår av Smålandsgatan i dag är sedan länge omdöpt till Tjustgatan och förbinder Enebygatan med Norra Promenaden.
Man ser dock på den gamla bilden att Smålandsgatan, liksom intilliggande delar av Marielund, var i stort behov av sanering i mitten av 1960-talet. Bostäderna var oerhört nedslitna och stridsropet "riv det gamla, bygg upp det nya" ekade tungt inte minst i industristaden Norrköping. Planerna för Marielund var lika storslagna som de var för andra nya områden som Hageby och Ljura.
– Vi planerar att bygga hus i fem och sex våningar. Helt utbyggt räknar vi med att det blir 600 lägenheter. Det innebär att i runt tal 2 000 människor kommer att bo i området som ju ligger mycket centralt. Vi hoppas kunna bygga husen som elementhus. Ifråga om lägenhetstyperna inriktar vi oss i huvudsak på två rum och kök och tre rum och kök. Husen kommer att ligga så att de innanför sig bildar liksom två öppna gårdar.
Så formulerade sig direktör Karl-Erik Anebäck i samband med att Stiftelsen Hyresbostäder i början av 1966 lämnade in ett förslag till stadsarkitektkontoret för områdets utformning. Förslaget godkändes senare och i dag ligger mycket riktigt tre stora hyreshus – Bergslagsgatan 34–28, Bergslagsgatan 26–20 och Bergslagsgatan 18–12 – på platsen för de eftersatta två- och trevåningshusen i hörnet av Bergslagsgatan och Smålandsgatan på "Då-bilden".
Så dags var Walter Loewe i hamn med sin egen idé om att med kamerans hjälp dokumentera den här delen av Marielund innan den var borta för evigt. Han fick två tusen kronor i bidrag av Föreningen Gamla Norrköping och ägnande en stor del av fritiden under åren 1964–65 att föreviga miljöerna som var dömda till undergång. Han inriktade sig på exteriörtagningar och kunde efter ett år presentera ett 90-tal svartvita bilder, som nu finns bevarade i Stadsarkivets samlingar.
Styrelsen för Föreningen Gamla Norrköping var mycket nöjd med Walter Loewes insats.
"Redaktör Loewe hade inte bara registrerat byggnaderna som sådana, utan också med stor känslighet fångat charmen och vemodet i den slitna miljön", konstaterade föreningen.
Sedan Walter Loewe lämnat NT och flyttat till Stockholm fortsatte Gerda Dahl, på uppdrag av Föreningen Gamla Norrköping, med att dokumentera kvarteren runt intill Smålandsgatan, så som Pressaren, Plysaren och Sorteraren. Hon nöjde sig inte bara med byggnaderna, utan tog kontakt med de boende för att ställa frågor, lyssna till levnadsöden och ta interiörbilder med hjälp av fotografen Gustaf Larsson. I sin rapport från dokumentationen under, i första hand, 1966 konstaterar Gerda Larsson att hon "överallt möttes av intresse och välvilja" och hon intervjuade bland andra före detta bagarmästaren Per Engdahl liksom fru Greta Pettersson, gift med plåtslagaremästare Erland Pettersson, på Smålandsgatan 35.
Den mänskliga värmen i kvarteren var ofta stor.
Den faktiska värmen i bostäderna var betydligt mindre självklar.
Så här skrev Gerda Dahl i september 1966:
"Under min rundvandring i husen fick jag se en sådan mängd olika uppvärmningsanordningar, att det kunde varit värt ett album för sig. Vintern var sträng med mycket snö. För att hålla varmt i de gamla, dragiga lägenheterna eldade man givetvis i kakelugnar och vedspisar, men också el- och fotogenelement av alla slag. Så många modeller trodde jag inte fanns. Att få barntvätt torr hade sina problem. På många ställen hängde det girlanger av kläder på tork över ett element eller framför kakelugnen".
Gerda Dahl konstaterade också att de som bodde i husen gladde sig åt att det var sista vintern de skulle bo där och att husen inom kort skulle rivas. Hon påpekar samtidigt att hon även träffade på misär och hopplöshet:
"Sjukdomar och äktenskapstrassel var väl orsaken, men säkert bidrog den eländiga bostaden. Det var en medelålders kvinna. Hon fick hacka bort is från golvet en dag, när ett vattenrör frusit sönder. Hon hade tvingats köpa en oljekamin för flera hundra kronor 'för att överleva vintern'. Hon bara satt rakt fram, med en fruktansvärd röra omkring sig. Stackars människa".
Det nya Marielund var synnerligen hett efterlängtat.