Då. Spåren ligger kvar i gatan men här rullar bussarna på Kungsgatan. Bara på försök var det sagt. Men spårvagnarna och klassiska Ringlinjen försvann för gott från Kungsgatan i november 1958.
Då och nu
Beskedet i NT i november 1958 under rubriken "Buss- och spårvägsnytt" var kort och koncist, kunde inte missuppfattas:
Linje 1 Ringlinjen: Trafikeras ej längre.
Därmed var det slut med spårvagnstrafiken på Kungsgatan. För alltid. Även om ingen kunde ana det just då. Det kallades nämligen för "ett försök" med bussar i stället. Det slutliga beslutet i frågan tog inte stadsfullmäktige förrän den 26 maj 1961. Fullmäktige var enig och beslutet fattades helt utan debatt. Den storm av tidningsinsändare i NT till spårvagnarnas försvar innan avgörandets obarmhärtiga ögonblick valde man att bortse ifrån från politikerhåll.
"Försöket" blev således den slutgiltiga lösningen och den populära och långlivade Ringlinjen lades ner.
Men vi tar det från början. Spårvagnar hade trafikerat Kungsgatan ändå sedan 1904. Först som enkelspår. Från och med 1926 gick gamla ettan som en ringlinje – då blev det följaktligen spår i båda riktningarna – runt innerstan och var ett välkänt, välkommet och väl utnyttjat inslag i stadsbilden. Inte minst längs Kungsgatan, Norrköpings ledande affärsstråk under många år. Ringlinjen var ett starkt begrepp.
Efter Bergsbron fick spårvagnarna på väg söderut ta sats för att klara backen upp mot S:t Persgatan. Å andra sidan gick det lättare åt andra hållet. På 1950-talet förändrades stadsdelen Nordantill. Äldre hus på Luntgatan, Smedjegatan och Tunnbindaregatan revs och ersattes av nybyggda hyreshus. Befolkningen ökade och med den även trafiken.
Kungsgatan av idag. Betydligt bredare och luftigare. Några spårvagnar var det dock länge sedan vi såg där.
Den allt intensivare trafiken orsakade trafiksvårigheter för spårvagnarna vid Norr tull som där hade att ta sig igenom korsningen för att lotsas vidare ut på Norra Promenaden. Trafiken var tät i rusningstid och ett planerat projekt att skapa en rondell visade sig ogenomförbart. Istället satte man in bussar. "På försök".
När försöket inleddes, alltså i november 1958 (när också den svartvita "Då-bilden" togs), passade NT på att åka med på bussen i morgontrafiken och lyssna på vad resenärerna tyckte om försöket. Det blev mest ris. Fru Ulla Lejdebrink och fröken Alice Johansson från Åsvittinge var på väg till Norra Kungsgatan när de mötte NT:s reporter. En resa de gjort tidigare, men med spårvagn.
– Då kunde vi åka med ettan hela vägen från Östra station. Nu måste vi ta trean från Östra station och byta till tolvan (buss) vid Väster tull. Det innebär att man kan få vänta. Man kan inte lita på bussar på samma sätt som spårvagnar. Det här är besvärligare. Jag förstår inte vad det skall vara bra för, sa Ulla Lejdebrink och fick medhåll av Alice Johansson.
Kungsgatan november 1958. Ännu en bild för att illustrera hur bussarna tog över när spårvagnen försvann.
Andra var mer positivt inställa till nyordningen med bussar på Ringlinjen. Fru Gerd Österlöf beskrevs som "närmast stormförtjust" när hon steg på bussen till Norra Kungsgatan. Hon bytte till trean vid Norr tull och skulle för första gången kunna åka spårvagn ända fram till sin arbetsplats på Vidablick. Förut hade hon sin cykel vid Rågången och använde den sista biten.
Försöket pågick således i två och ett halv år innan stadsfullmäktige bestämde att bussarna skulle bli kvar på Kungsgatan för framtiden. Beslutet togs trots en intensiv debatt, inte minst i NT, där de flesta röstade för att spårvagnarna skulle återvända. I stadsfullmäktige uteblev dock debatten, alla var rörandet eniga.
På 1950-talet var Kungsgatan Norrköpings ledande affärsgata. Bilden visar julskyltningen i december 1958.
Ett par dagar tidigare uttryckte signaturen "Skattebetalare", i en osande debattartikel, vad många ansåg i frågan. Vi saxar lite i insändaren:
I händelse av att stadsfullmäktige nu skulle besluta om denna nedläggning drabbar denna hårdast alla äldre personer och i synnerhet sådana med nedsatta kroppskrafter, svaga ben, nedsatt syn med mera och som med största svårighet kan komma på eller av en buss på grund av de höga och smala trappstegen i den för övrigt smala dörrgluggen. Personer av 180 cm längd och dyligt erhåller vid avstigandet en bula i pannan eller en stukad hatt som minne.
Vidare:
Övervägande delen av stadens befolkning torde med all säkerhet vara för bibehållande av spårvägstrafik på Kungsgatan som driftsäkrare, billigare i drift och inte spyr giftiga svarta avloppsgaser ifrån sig.
Argumenten bet dock alltså inte på stadsfullmäktige i någon större utsträckning. De enda som föreföll nöjda med beslutet var bilisterna. Man fick nämligen köra om en buss som stannat vid en hållplats. Det var inte tillåtet när spårvagnarna gjort halt för att plocka upp och släppa av passagerare.