Fördomar måste nötas bort
Just denna kväll var det dock ingen av mina favoriter som skulle underhålla, tvärtom. Jag behöver inte nämna hans namn, men han har i mitt tycke profilerat sig inom kategorin under bältet-humor, kryddad med diverse vulgära plumpheter. Men så mycket kan jag väl säga att han är son till en känd svensk boogiepianist och heter Lennie i förnamn.
Typisk otur. Vi var ett större sällskap och allt var redan bokat. Det var bara att bita i det sura äpplet. Efter middagen var det så plats på scenen för Lennie Norman (jaja, nu är det sagt). Framför oss väntade en lång radda pinsamheter, grovheter och flabbskämt på lumparnivå. Trodde jag. Eller snarare: det hade jag bestämt mig för. Och inte bara jag förresten, utan större delen av vårt sällskap.
Nu inträffar emellertid något högst oväntat. Efter bara en halv minut går det inte att hålla tillbaka skrattet längre, trots tappra försök. Det hela är mycket märkligt. Och när jag diskret sneglar på de andra Lennie-skeptikerna i sällskapet inser jag att de redan har gett upp; de lyser av förtjusning.
Saken är den att Lennie Norman tar oss med storm. Och han gör det på ett sätt som jag aldrig hade trott var möjligt i hans fall: med intelligens, kunnighet, självironi och mognad. Att han dessutom är förbaskat rolig blir också lite chockartat. Till råga på allt handlade hans uppträdande till stor del om hur jobbigt det kan vara att bli av med sina fördomar.
Efter en sådan upplevelse är man inte riktigt sig själv längre. Att bli av med en fördom, en förutfattad mening, är ju att också bli berövad en del av sin världsbild. Och att tvingas ompröva sin världsbild är läskigt och otryggt. Inte så att påståendet "Lennie Norman är intelligent och rolig" skulle vara lika omvälvande som att säga "jorden är platt", men egentligen är det kanske bara gradskillnader det handlar om.
Säkert vårdar vi våra förutfattade meningar utan att veta om det; de är ju så användbara. De hjälper oss att bevara bilden av oss själva och världen, även om bilden delvis är falsk.
Fördomarna fyller dessutom ut det tomrum som annars skulle uppstå när en människa betraktar tillvaron, och det är nog ofrånkomligt att det är på det viset. För det går inte att ta reda på hur precis allting egentligen ligger till här i världen, hur gärna man än skulle vilja. En del, kanske det mesta, får man tolka in efter eget gottfinnande, medvetet eller omedvetet.
Den som tryggt vilar i uppfattningen att Lennie Norman är en vulgär buffel skapar sig samtidigt en plats i tillvaron. Han tänker: "jag är en sådan människa som inte gillar Lennie Norman. Sådana människor är si och gör så". Och den förutfattade meningen kan säkert vara högst användbar i det sociala livet, tills någon man hade börjat hysa tilltro till plötsligt säger:"Jag håller inte med dig. Lennie är stor, en av de största inom stå uppbranschen".
Jag har själv försökt säga någonting liknande till några vänner och vet hur obekvämt det är, och hur konstigt det lätt blir. Förmodligen är det så med fördomar att det spelar ingen större roll vilka motargument man får höra från andra; man måste ut i verkligheten och nöta bort dem själv. I mitt fall var det nödvändigt att hamna på Norra Brunn just den kvällen. Annars hade jag fortfarande vetat att Lennie var en tölp.
Så jobbar vi med nyheter