Aj, aj. Första passet och bollen slet upp ett sår på fingret. Det är tufft, mycket tuffare än vad jag anade. Motståndaren åkte i golvet och jag känner mig dum, tänk om han slog sig. Jag undrar just vad han tänkte - en tacklande mamma.
Föräldralaget tar ledningen och matchen är jämn. Vi åker i golvet om vartannat. Grabbarnas ork är enorm och vi springer snart till avbytarbänken. Svetten rinner ner i ansiktet och benen känns som tunga klubbor. Vi sliter för allt vad vi är värda och vi blir bara tröttare och tröttare. Vi orkar inte med de snabba svängningarna.
Jag är tacksam över tränarna och storebröderna som orkar mer.
Vår målvakt manar på oss: Vita kom hem. Klart hon känner sig ensam där i målet när motståndarlaget är på väg i rasande fart. Men jag förstår inte hur jag ska hinna. Nyss var bollen här, nu är den 20 meter längre bort.
Matchen är äntligen slut och grabbarna besegrade oss. Vi ställer upp för att tacka varandra. Killarna tackar med orden: Tack alla tanter och farbröder för en bra match. Där fick vi, alla tanter och farbröder.