Therese Denser tar emot i entrén till Ljusets begravningsbyrå på Rågången 73 i Norrköping. Samtidigt anländer hennes make Mikael Gustafsson. Vi slår oss ner i ett inre rum. Allt andas lugn och värdighet.
I ett och ett halvt år har de verkat i denna för dem helt nya bransch och de har kontor även i Skärblacka.
Båda kommer från mångåriga karriärer inom helt andra områden. Mikael som brevbärare i ett par decennier och som gymägare, vilket han fortfarande är tillsammans med sin syster. De driver Hälsobruket i Skärblacka och Valdemarsvik.
Sedan sju år arbetar han också vid deltidsbrandkåren i Skärblacka.
Minst lika stor är kontrasten för Therese, som i mer än 20 år arbetat som pilot både inom trafikflyget och på helikoptersidan, bland annat som ambulanspilot i Uppsala.
Hur kom de fram till att de skulle starta en begravningsbyrå?
Therese och Mikael har känt varandra sedan 2010. 2012 friade Mikael vid Grand Canyon och de gifte sig sedan i Las Vegas för att ett år senare även vigas i Vånga kyrka.
Då hade tankarna på ett gemensamt företag redan dykt upp, men hur de än spånade kom de inte fram till något speciellt. Det var när Mikaels mormor skulle begravas de kom till insikt.
– Precis allt gick fel, berättar Mikael
Det var fel färg på kistan, vit blev brun, de rosa rosorna var röda, fikat räckte inte till gästerna och de anhöriga fick ett dåligt sista minne då det är det här man kommer ihåg.
Det här kan vi göra mycket bättre tänkte de.
Omtanken om människor, viljan att kunna hjälpa genomsyrar deras tänkande.
– Här är det inget löpande band, här ska vi ta tid på oss. När vi skulle hämta lite kläder till en avliden, hemma hos anhöriga, blev vi kvar i en och en halv timme. De behövde få prata, säger Therese och vi lyssnar gärna.
Värdighet är ett annat ledord.
– När vi gör en svepning, det vill säga tar på de avlidna kläder eller svepskjorta, vill vi visa vår respekt mot de avlidna. Vi skyler alltid kropparna medan vi tar på underkläder, även om det inte är någon annan som ser oss, säger Mikael.
Han kan även småprata med den avlidne. Det är fortfarande en människa som ligger där.
Att börja hantera avlidna var aldrig ett problem för Therese och Mikael. Genom avlidna anhöriga och Therese jobb inom ambulansflyget och Mikaels engagemang inom deltidsbrandkåren har båda kommit i kontakt med olycksoffer.
Sin utbildning har de fått genom praktik och hjälp från begravningsbyrån Stilla i Linköping.
Mikael har övergivit trappspringet med post, men Therese har inte släppt flyget.
– Har man en gång varit i luften vill man stanna där, säger hon.
Hon arbetar just nu vid Saab i Linköping med att skriva om och revidera flygmanualer, men tanken är att kunna dela på flyget och begravningsbyrån fifty-fifty i framtiden.
Hon kommer även att vara en del av en grupp som gör flyguppvisningar med helikopter på flygdagar runt om i landet, då hon har blivit invald i Flygvapenmuseum Helikopter Lovers. Föreningen bevarar och flyger två av helikoptertyperna som fanns i Flygvapnet.
– Men viktigast är begravningsbyrån och familjen, säger Therese.
Hennes meriter är imponerande med kaptenscertifikat för flygplan och kommersiellt certifikat för helikopter. Hon tror att hon fortfarande är ensam tjej i Sverige om det, men glädjande nog blir det allt fler kvinnor inom flyget.
Från utbildningen 1994 fram till i dag har hon bland annat flugit ambulansflyg, fotoflyg och taxiflyg, arbetat åtta år vid Skyways med flera dagliga turer till Köpenhamn, varit flygchef på en helikopterfirma i Västerås och arbetat som flyginspektör på Transportstyrelsen. Bakom sig har hon 4 000 flygtimmar.
Det började för övrigt när F13 lades ner 1994. Therese arbetade som sekreterare och fick av Trygghetsstiftelsen chansen att prova på ett annat yrke. Hon valde flyg- och helikopterutbildning. Sedan var hon fast.
De tycks båda ha ett naturligt förhållande till döden. Har året i begravningsbyrån förändrat den?
– Även om jag vill leva så länge som möjligt, är jag inte rädd. Jag har fått ett annat perspektiv med den insyn jag fått. Jag tänker nog mer på min dotters sorg, säger Therese Denser.
Hon har varit noga med att skriva ner hur hon vill ha sin begravning.
– Jag har upplevt döden via bortgångna anhöriga och känner ingen oro. Det är en naturlig del av livet, säger Mikael Gustafsson.
– Men man ska passa på att leva medan man kan, säger de båda.