En söt och halvvild bebis

I dessa tider då man ser så många höggravida kvinnor och rullande barnvagnar tänkte jag berätta lite om min egen bebis. Den är så söt. Visst är den lite halvvild. Stundtals till och med rufsig och yvig. Ibland suger den musten ur mig helt. Muskler ömmar både här och var när jag tagit hand om den en hel dag. Men jag fullkomligt älskar den.

Visst har jag en sjumånaders gullunge där hemma, men det är inte henne jag pratar om. Nej, jag har fått mitt livs första trädgård att ta hand om. Ett sisådär sjuttioårigt skötebarn med knotiga äppelträd, rosor av alla de slag, bärbuskar och givetvis, en himla massa ogräs. Men ingen är ju perfekt. Minst av alla jag själv, som lyckas göra det ena misstaget efter det andra. Jag har till exempel lärt mig nu att man alltid, alltid måste komma ihåg att lägga ett lock på snigelhinken innan man går därifrån. Annars ser det ut som om en snigelgranat har slagit ned när man kommer tillbaka.

Jag har redan släppt alla ambitioner om en välskött och perfekt trädgård. Mitt motto är snarare "ogräs är också en slags blomma".