Det finns alltid en första gång för allt. Maria Strand, 55 år, besökte tatueringsmässan och fick sina favoritsaker fäst på underarmen för evigt.
En stiliserad bild på en bokhög och en kopp kaffe.
Det var 22-åriga dottern Ella Augustsson som övertalade mamma att det var dags att tatuera sig. Motivet blev självklart.
– Eftersom jag är lärare ville jag ha böcker. Jag har precis dragit igång skolbiblioteket som inte funnits tidigare, något jag tjatat mig till. Så det var självklart att välja böcker för mig, säger mentorn Maria Strand.
Hon fick vänta längre på dottern Ella som plockat sitt femte motiv med omsorg. En månadsblomma för varje familjemedlem bildade en bukett, som Alex Abuelita från Sundsvall tatuerade in varsamt.
– Det finns en mening med det här motivet, de flesta har jag haft en tanke bakom. Oavsett så bär alla tatueringar ett minne med sig. Jag kommer komma ihåg varje dag och vilken tid i livet som jag tog dem, säger Ella.
Var mamma svårövertalad?
– Nej, inte alls.
Årets mässa var den 30:e i Norrköping. 450 besökare var på plats då NT var där. Många av tatuerarna jobbade med besökare som bestämt sig. Samtidigt tävlades det med färdiga tatueringar i olika klasser.
Inge Norlin från Nyköping var en av domarna och kanske den som varit på flest mässor i Norrköping. Han är också ordförande i SRT, Sveriges registrerade tatuerare.
– Föreningen hade ett annat namn från början och hade då ett mer elitistiskt tänk. Vi gjorde det mer demokratiskt i grunden, kravet var en f-skattsedel och en hygienutbildning, sedan har vi jobbat oss uppåt från det. Då var medlemsantalet 94 stycken. 81 av dem hade jag i min telefonbok. I dag närmar vi oss 400. Det är jättekul att det spridit sig, säger Inge Norlin.
Han konstaterar att tatueringsbranschen haft en stor hausse, men att de etablerade firmorna inte alltid blev vinnare när tatueringar sattes på var man och kvinnas kropp. Den trenden sammanföll med nischade tv-serier och näthandel.
– I dag finns det inte jobb till alla i branschen, utan det pågår en del fula grejer som priskrig. Men vi får också skylla oss själva för när "Miami Ink" och det här skräpet kom på tv för 20 år sedan tyckte vi det var kul och vi bjöd in dem. Då blev det helt plötsligt någon annan som gjorde pengar på tatuerarna. Men det här har alltid varit en självsanerande bransch och så blir det nog framöver också, säger Inge Norlin.