Josefin Holmström debuterar nu i höst med sin snövita roman Antarktis. Precis som titeln antyder tar hon oss med på en expedition mot den gnistrande Sydpolen. Något mer ogästvänligt resmål får man leta efter.
Gertrude åker dit för att skriva, och med i gruppen finns Jonathan som hon känner sedan tidigare. Med sig tar hon också fascinationen för polarforskaren Robert Falcon Scott som var den andra personen att nå Sydpolen för över hundra år sedan.
I romanen väver Josefin Holmström tätt ihop sin hjältinna Gertrudes minnen och upplevelser med hennes föreställningar om hur Scott och hans mannar hade det under sin fatala expedition.
Berättelserna består av idel köld, påträngande vithet och svikande utrustning, i en miljö där minsta snedsteg är förenat med livsfara, då som nu. Kroppsdel efter kroppsdel förfryser i ett raskt förlopp om man lättar lite på kläderna.
Den till synes oändliga isöknen är lika påfrestande för psyket som för kroppen, och Holmström skriver initierat om hur den snart förändrar ens perspektiv och värderingar. Gertrude och Jonathan har ett stort sår i sitt förhållande som de behöver gräva i för att det ska kunna läka, och de gör det passande nog ute på den kilometertjocka isen där de inte kan smita ifrån varandra.
För Scott bestod den psykiska pressen snarare av äregirighet och att kunna göra något stort för Storbritannien. När han såg att norrmannen Roald Amundsen nått Sydpolen bara några dagar före honom själv förtärdes han av skam och bitterhet.
Josefin Holmström skriver en korthuggen prosa med stor precision. I denna ordkarghet har hon sprängt in många inbjudande lyriska inslag, som blir desto mer framträdande tack vare den omgärdande sakligheten.
För att vara en roman med poetisk strävan är den ovanligt lättillgänglig. Holmström ägnar stort utrymme åt detaljer som skänker skildringarna trovärdighet, och det är uppenbart att författarinnan har lagt ned mycket möda på att ta reda på fakta kring polarexpeditioner. Hennes Antarktis förtjänar all respekt.