Arkeologen Theres Furuskog och experten Sven-Gunnar Broström
söker av och inventerar hällristningarna som kommit upp till ytan efter schaktningen.
Sven-Gunnar Broström hittade sin första hällristning då han var nio år. 66 år senare anlitas 75-åringen som expertkompetens vid de nya fynden på Himmelstalund.
När en ny träspång skulle byggas vid de klassiska hällarna, ansåg länsstyrelsen att en schaktningsövervakning skulle göras inför bygget.
Resultatet var kanske ingen överraskning.
Men är överraskande bra.
– På större delen av Himmelstalundsklippan har jordlagren grävts bort sedan ett hundratal år tillbaka. Det som är spännande här är att vi får fram ristningar som inte varit kända tidigare och de har också varit helt täckta under mark. De är som nygjorda, säger arkeolog och forskare Per Nilsson från Östergötlands Museum.
Den ljusa delen av hällen är den bit som schaktats, där de nya ristningarna trätt fram under det halvmeter höga jordlagret.
Det går att tydligt se på den nakna hällen där jordlagret tidigare funnits när berget låg skyddat under marken. Theres Furuskog, arkeolog och antikvarie på Norrköpings stadsmuseum och specialiserad på hällristningar, markerar ristningarna med krita, Sven-Gunnar Broström fyller i figurerna med vitt. Alla ristningar kommer inte att målas på berget. Det går att med blotta ögat se även de ristningar som inte kommer färgläggas.
– Av de 1 700 kända ristningar som finns nu på Himmelstalund så målar vi ungefär hälften. Det ska finnas omålade hällristningar att upptäcka i ljuset, säger Theres Furuskog.
Hur ser man dem tydligast?
– I släpljus, då framträder de bättre. Bäst är att se dem på morgon eller på kvällen, då solen inte lyser rakt på.
– I rätt ljus är det som magi. Att se hur de här motiven och bilderna förändras från morgon till kväll är fantastiskt. Inte minst i regn för vatten gör också att de syns väldigt tydligt, säger Per Nilsson.
Här den ormristning som dykt upp under jordlagret, vilket avviker från de tidigare ristningarna.
Vid dokumentationen målas ristningarna upp med vit krita och ritas sedan av på stora plastark i naturlig storlek. Bland de nya motiv som har hittats finns bland annat en orm och någon människofigur. Skepp dominerar bilderna på hällarna.
– Vad som är fascinerande är att vi har flera hundra skeppsfigurer, eller mer korrekt så är det stora kanoter som är avbildade. Men det är inte två som är helt lika varandra, säger Per Nilsson.
Höjden som grävts ut i snart 100 år har också varit en tippningsplats längre tillbaka. Den har ändå haft stor betydelse genom årtusenden i det som senare blev Norrköping.
– I stora drag lär det sett ut som det gör här nu men vi får tänka bort de stora klippta gräsmattorna. Vi tror att det har varit hagmark och öppen mark och delar av året har marken varit sank på vissa platser. Även på stenåldern var det här en viktig plats. Vi hittar material, slagna kvartsbitar, efter att de gjort verktyg här. Särskilt spännande är att det även finns en av de äldsta runristningarna här, men den är mycket yngre än hällristningarna. Så det här är en magisk plats som vi ska vara mycket, mycket rädda om, säger Per Nilsson.
Att den är välbesökt är inte enbart positivt. Under pandemin har klipporna utsatts för förstörelse från besökare som själva ristar på klipphällarna.
– Det har varit extremt mycket i år, säger Theres Furuskog.
– Det är inte barn som är problemet. Vuxna ska säga till barn, som inte vet att om man inte får knacka i berget med stenar. Men även vuxna gör så ibland och då måste vi säga åt dem också. Vi ska vara rädda om de här bilderna, de är 3000 år gamla och ligger på cykelavstånd från Norrköpings centrum. De är värda att bevaras för framtiden, säger Per Nilsson.