Urban Englund har jobbat som brandman i tio år, och Emil Friis i elva. Ingen av dem kan komma ihåg en mer dramatisk bilolycka än den som inträffade utanför Kimstad.
Det är en försommardag i slutet av maj 2024. Det är varmt och fem ungdomar färdas i en bil med hög hastighet. Klockan är runt tio i sju på kvällen när bilen får sladd och åker av vägen in i ett skogsparti. Två av ungdomarna kan ta sig ur bilen och larma SOS. Deltidsbrandmännens dosor i Skärblacka lyser upp.
– När det är larm om bilolycka är det alltid lite mera fart på en, pulsen går upp. Man vet aldrig hur illa läget är, säger brandmannen Urban Englund.
Deltidsbrandmännen har fem minuter på sig att ta sig från platsen de befinner sig på till att sitta i brandbilen redo för att åka. I gruppen finns det olika roller, en sjukvårdare, en chaufför och en säkerhetsansvarig. På väg till platsen gör de upp om vem som ska ta vilken roll samtidigt som mer och mer information om skadeläget inkommer.
– Det var kaos i larmet med olika uppgifter om både läget på platsen och var olyckan hade inträffat, säger Urban Englund.
Deltidsbrandmannen Christian Klintestam hade bara några månader före olyckan gått klart utbildningen. Det här var hans första stora larm. Han skulle egentligen ha sjukvårdsansvaret, men Urban erbjöd sig att byta arbetsuppgifter.
– Vi visste inte vad vi skulle möta. Det är tufft att vara sjukvårdare, på ett annat sätt än att släcka bränder. Att ta hand om någon som farit illa kan vara extra jobbigt om man är ny, säger Urban Englund.
"Det var ingen vanlig trafikolycka, oftast när vi larmas till olyckor står bilen på alla fyra hjul, alla är ute ur bilen och det är lugnt på platsen. Här var det helt tvärtom", säger Christian Klintestam.
En rökpelare syns stiga från olycksplatsen och i radion hör de hur tonen blir allt mer allvarlig. Trots uppdateringarna från SOS var det ingen av dem som förstod hur mycket eld de skulle mötas av.
– Jag som gick först till branden uppfattade knappt att det var en bil som brann, för det var ett sådant eldhav i skogen runt omkring. Det här hände ju under en försommardag, det var torrt och vinden blåste åt fel håll. Oftast när vi larmas till olyckor står bilen på alla fyra hjul, alla är ute ur bilen och det är lugnt på platsen. Här var det helt tvärtom, säger Christian Klintestam.
Det är mycket blåljus på platsen. Urban Englund som har sjukvårdsansvaret ser en person liggandes på sidan av vägen.
– Jag hämtar sjukvårdsväskan och hoppar ut ur hytten. Att ta hand om den personen blev mitt fokus, säger Urban Englund.
"Man rannsakar sig själv, och funderar över om man hade kunnat gjort något annorlunda. Det är viktigt att få höra att man gjorde det man kunde", säger Urban Englund.
När ambulansen kommer till platsen tar de över det livräddande arbetet och personen förs till sjukhus. Urban går mot sina kollegor för att hjälpa till med släckandet och möter de två ungdomarna som klarade sig ur bilen. Han känner igen dem.
– När jag ser dem förstår jag hur unga personerna som färdats i bilen faktiskt är. Jag har ju jobbat på skolan här i Skärblacka i 26 år och känner igen ungdomarna, säger Urban Englund.
Först när branden är släckt, alla drabbade är förda till sjukhus och de börjar packa ihop börjar händelsen sjunka in. De åker in till brandstationen i Norrköping för kamratstöd. Brandmännen blir tagna ur tjänst och samlas tillsammans med speciellt utbildad personal inom räddningstjänsten.
– Det är viktigt att få höra att man gjorde det man kunde, säger Urban Englund.
De sitter i en ring och pratar, berättar om sin roll och hur man upplevt det som hänt. Även brandmän från station Kvillinge och centrum var på plats vid olyckan – och så också på kamratstödet.
– De från stan kände inte igen personerna i bilen, men de hade förståelse för att det var lite mer påfrestande för oss. Vi var kvar på stationen till efter midnatt. När man kom hem föll bitarna lite på plats, men jag sov inte många timmar den natten. Vi är brandmän, men vi är också människor, säger Urban Englund.
Tre apor från räddningstjänsten placerades vid olycksplatsen.
"Ingen olycka har varit som den här. Men all blåljuspersonal visste exakt vad de skulle göra och det var imponerande att se alla samarbeta", säger Emil Friis.
– Det tog någon dag innan man förstod vad som hänt och hur många som var inblandade, hela Skärblacka påverkades. När vi åkte ut till olycksplatsen dagen efter var det mycket folk där, men trots det var allt lugnt och fint, säger Emil Friis.
Efter olyckan anordnades en minneskortege där räddningstjänsten i Skärblacka ingick. Att få åka med i kortegen har betytt mycket för dem.
– Det var en jättefin stund där man kände både värme och sorg. Otroligt fint ordnat av ungdomarna och att vi fick möjlighet att åka med var väldigt fint. Vi behövde det, säger Urban Englund.
Ungdomar samlades vid Mosstorpsskolan för att hedra de omkomna dagen efter dödsolyckan. På epor kan fortfarande de tre omkomnas initialer synas.
Efter olyckan har Skärblacka förändrats menar de tre brandmännen, men inte nödvändigtvis till det sämre.
– På ett sätt har det stärkt samhället, när det händer en sådan här olycka sluts man ihop. Mycket tack vare minneskortegen, att vuxna fick se att det faktiskt finns en värme i ungdomarna, det är inte bara bus, säger Urban Englund.