Rune Sköld, 93 år, är oroad för framtiden. Han och hustrun är beviljad hemtjänst, men ständigt nya ansikten och stelbenta beslut gör att den tänkta hjälpen mer blev en belastning.
Paret bor i en trerumslägenhet i Vilbergen belägen på femte våningen. Utsikten från vardagsrumsfönstret är milsvid.
– Här har du hela staden för dina fötter, skämtar Rune och sveper med handen mot rådhustornet som skymtar långt där borta.
Här har paret bott i tre år, efter att ha sålt den mer centrala lägenheten som var deras hem i närmare 25 år.
– Tanken var att få loss lite pengar till ålderdomen, säger Rune.
Och tur var kanske det, för just nu betalar de för privat städning av lägenheten och funderar på att även beställa matlådor från ett företag som erbjuder maträtter gjorda på lite finare råvaror. Matlådorna de fick via hemtjänsten var "under all kritik" och Rune, som i dagsläget lagar all mat, känner att orken börjar tryta.
– Jag är ju ingen ungdom längre, konstaterar han.
Kirsti orkar oftast inte hjälpa till. Hon är multisjuk och har bland annat haft en mindre stroke. Under vintern 2020 bodde hon några månader på demensboende när Rune inte mäktade med. Då hade hon under en tid varit uppe på nätterna och flyttat runt saker i lägenheten. Kirsti vantrivdes dock på boendet. Enligt henne fanns ingen förståelse eller empati hos personalen.
– Om jag ramlade menade de att jag bara gjorde mig till och puffade på mig. Jag vantrivdes till slut med själva livet.
Då fick Kirsti akut psykologhjälp på sjukhuset och efter detta blev det något bättre på boendet, berättar hon.
– Men då hade jag bestämt mig. Jag ville hem och i maj flyttade jag tillbaka.
Hon beviljades hemtjänst med tillsyn, matlådor, hjälp med mediciner och städning. Men efter 14 dagar och 13 olika personal blev det som skulle fungera som en avlastning snarare en börda och paret valde att avsäga sig den mesta hjälpen.
– Varje dag fick du börja om. Förklara hur du vill ha ditt ägg kokt eller var stekpannan stod, säger Rune.
Nu har de trygghetslarm och får mediciner levererade varannan vecka. Handling och småfix sköter sonen och städ har de som sagt ordnat på egen hand.
– Då är detsamma person som kommer varje gång och alla rum blir städade. I beslutet från kommunen var det bara två av tre rum som beviljades, säger Rune.
Efter att ha avsagt sig full hemtjänst får paret sina mediciner levererade hem var fjortonde dag. I övrigt försöker de lösa vardagen på egen hand.
Kommunen har erbjudit Kirsti plats på boende och full hemtjänst. Vad mer kan de göra?
– De kan sluta sätta paragrafer och beslut före människor och skapa en verksamhet som tar hänsyn till hur verkligheten faktiskt ser ut, säger Rune och menar att detta leder till helt orimliga situationer och ger ett konkret exempel från vardagen.
Han stod i köket och gjorde rent i kylskåpet, eftersom han hade upptäckt att det hade fastnat kladd mellan glasskivorna. Han försökte ta ut en av dem för att göra rent den i vasken, men den var tyngre än han hade väntat sig. När han stod där och kämpade kom hemtjänsten för att göra tillsyn, det vill säga kolla till Rune och hans fru. Rune frågade då om han kunde få hjälp att ta ut skivan, så att han kunde göra rent den.
– Då svarade hon att hon först måste kolla om städning finns med i beslutet och att hon enbart var där för tillsyn. Men kära tid. Om någon ber om ett handtag är det väl vanligt hyfs att hjälpa till?, säger Rune.
– Det är säkert korrekt enligt lag, men helheten och människovärdet kommer helt i skymundan.
Både han och Kirsti ställer sig frågande till hur det kan ha blivit så här och tror att problemet är organisationen snarare än individen och att det måste finnas någon anledningen till den höga personalomsättningen.
De vill betona att kritiken inte är riktad mot alla som arbetar inom hemtjänsten.
– Vi hade bland annat en afghansk kille här som var så lugn, trevlig och hjälpsam. Han frågade om han kunde göra något mer än bara titta till oss och tog med soporna ut. Bara en så enkel sak betyder oerhört mycket för oss.
Båda tycker att de trots allt har det bättre nu än när Kirsti bodde på demensboendet eller när de hade full hemtjänst. Men orken börjar tryta och framtiden känns oviss. Deras önskan är att bo på ett vårdboende ihop, men beskedet de fått är att det är kötid.
– Ibland känns det som att man kommer att hinna dö innan man får rätt beslut.
De har påtalat sina åsikter för kommunen, men känner inte att de blir tagna på allvar.
– De poängterar bara att hemtjänsten är till för Kirsti och inte för mig. Jag är för pigg. Helheten ser de inte.