Monika Homanen, här med sonen Mikael, skickades hem från akuten vid 22-tiden på tisdagskvällen utan att ha fått hjälp. På onsdagsmorgonen var hon tillbaka och fick lämna med armen i gips. "Men personalen var fantastisk, jag tycker synd om dem", säger Monika.
Det förrädiska underlaget på Norrköpings gator var en av bovarna i dramat under tisdagens ansträngda läge på akutkliniken på Vrinnevisjukhuset. Under onsdagen var vi i kontakt med två Norrköpingsbor som drabbades av halkskador.
Monika Homanen, som bor i Kneippen, föll på en isfläck och skadade axel och arm på väg till affären.
Hon kom in med ambulans vid 15-tiden på tisdagen och blev hemskickad vid 22.
– Nu gick det ändå lite snabbare än för många andra eftersom mamma kom in med ambulans. Men det var lite kaos i går. De kunde inget göra eftersom det var så många akuta fall, så vi blev hemskickade, sa Monikas son Mikael innan han körde fram bilen vid huvudentrén.
Vid niotiden på onsdagsmorgonen var hon tillbaka med sonen och strax efter lunch kunde hon lämna Vrinnevisjukhuset med armen fixerad och i gips. Nu återstår en operation om ett par veckor.
Monika berättar att armen smärtar ännu.
– Det är bra att det finns vård. Det är fantastiskt fina tjejer som jobbar, det är lite synd om dem, säger Monika.
En som också råkade illa ut och fick tillbringa tisdagskvällen på Vrinnevisjukhusets akutmottagning var Stefan Ekström, boende i Klockaretorpet. Han halkade när han skulle sopa bort snö utanför sin garageport och bröt sin handled.
Stefan Ekström halkade när han skulle sopa bort snö utanför garageporten. Han fick han vänta i ungefär två timmar på att få komma in till röntgen. Ett armledsbrott håller nu honom borta från jobbet som truckförare.
–Jag landade på ryggen och tog emot mig med handen på något konstigt sätt. När jag försökte ta mig upp märkte jag att jag i princip inte kunde röra på fingrarna, berättar han.
När han anlände till akutmottagningen fick han vänta i ungefär två timmar på att få komma in till röntgen.
– Det kändes som att det gick hyfsat snabbt ändå. Men man märkte att personalen var stressad. En av dem berättade att det var nästan hundra patienter och mycket halkskador. När jag blev inkallad fick inte min fru följa med in. Det var anhörigstopp för att det var så många patienter.
Nu väntar en lång sjukskrivning för Stefan Ekström som arbetar som truckförare på ett lager.
Som värst var det ett 90-tal patienter som satt i kö under tisdagen. En del var där i 15–16 timmar. En kvinna vittnar om att läget blev alltmer ansträngt under eftermiddagen.
– Jag behövde inte vänta så länge, men man märkte att personalen redan då var väldigt stressad. De sprang runt som tokar. När jag blev hemskickad vid 17-tiden såg jag att flera patienter väntat sedan jag kom dit.
När hon pratade med en av sjuksköterskorna på akutmottagningen fick hon höra att hennes vårdcentral gjort fel som hänvisat henne till akuten. Enligt personalen på akuten kunde vårdcentralen lika gärna skickat en remiss direkt till röntgen, berättar kvinnan.
– Jag tycker att det väcker en del frågor. Hur många av oss som sökt vård på akuten var i behov av akutvård? När man ringer sin vårdcentral befinner man sig lite i ett underläge och det är inte så lätt att ifrågasätta deras rekommendation. Man undrar lite över vårdcentralens kompetens, måste jag säga.
På onsdagen var det något lugnare på akutkliniken på Vrinnevisjukhuset. Värst var läget på tisdagskvällen då ett 90-tal personer satt i kö vid akuten.
På onsdagsmorgonen befann sig ett 20-tal patienter på akuten, att jämföra med de sju–tio som vanligtvis sitter där. När klockan närmade sig lunchtid var det en mer normal dag. En sjuksköterska på mottagningen konstaterar också att det var lugnare på onsdagen.
– Första kön håller sig kort i dag. Några har väntat lite längre och några har fått snabbare vård. Det är styrt av vilka vårdplatser som är tillgängliga, säger sjuksköterskan.