Senad Mutic fick ta emot 27 hotfulla samtal förra hösten. Han lyckades ta reda på vem som låg bakom och väntar på att polisen ska utreda brottet.
Norrköping i början av maj. Det vintergrå lämnar plats för försiktigt försommargrönt och våren gör entré på allvar. För den som väntar väcker årstidernas växlingar frustration, över att mer tid har passerat och över att den åtråvärda upprättelsen fortfarande är i framtiden. Vi har talat med flera brottsoffer som har lärt sig att vänta. Mot sin vilja.
2021 anmäldes 16 300 brott i Norrköping enligt statistik från Brottsförebyggande rådet. Många av dessa anmälningar avskrevs direkt för att polisen redan från början kunde konstatera att inget brott hade begåtts eller för att det saknades möjlighet att utreda.
Men när polisen ser att det finns en möjlighet att klara upp brottet inleds en förundersökning. Ärendet ska få en handläggare men det kan ta tid och i väntan på en ledig utredare blir ärendena liggande.
I Norrköping finns nu över 2 400 ärenden som ingen arbetar med. Bakom varje anmälan finns ett brottsoffer, deras liv påverkas på olika sätt av polisens långa handläggningstider.
***
Det är lördag kväll och telefonen ringer hemma hos Senad Mutic. Det har ringt och ringt hela kvällen. Det började redan på torsdagskvällen och ska bli 27 samtal totalt. "Du är usel och är inte värd att leva." "Jag ser att pizzabudet står utanför din dörr" är två av hoten som framförs. I rummet intill ligger Senads sjuka pappa.
– När det hände var det väldigt jobbigt. Jag blev inte orolig för egen del av de här samtalen men jag blev orolig för min pappas skull. Samtidigt som det här hände vårdade jag honom i mitt hem, berättar han ett halvår efter händelsen.
Senad Mutic har lyckats ta reda på vem som ringt, det hänger ihop med hans jobb som kommunal tjänsteman. Kommunens säkerhetschef gjorde en polisanmälan i september 2021. Anmälan togs emot. Efter det har det varit tyst.
Tiden går och inget händer. För brottsoffer som väntar på att polisen ska höra av sig blir väntan lång.
***
Pernilla svänger av trafikleden och fortsätter in på en mindre väg. Hon är på väg hem och kastar en snabb blick i backspegeln. En silvrig bil följer efter och hon får direkt hjärtklappning och svårt att andas.
Hon misstänker att det är hennes tidigare pojkvän som förföljer henne. Han har skickat dödshot till henne och det är inte första gången hon ser honom i närheten av sitt hem. Innan de träffades dömdes han för våldsbrott mot en annan person, det skrämmer henne att veta om att han är beredd att använda våld. I augusti 2021 gjorde Pernilla en polisanmälan om olaga hot men hon vet inte om polisen gjort något efter hennes anmälan.
– Jag vill ju veta om polisen har pratat med mitt ex, om han vet om att han är anmäld. Det kan ju leda till att han blir mer aggressiv men det kan ju också leda till att han ger sig. Jag är rädd för att sova och att vara ensam hemma, vi har skaffat larm och övervakningskameror för att han stalkar mig och inte slutar. Det känns inte som att polisen tar mig på allvar.
Pernilla heter egentligen något annat. Hon är rädd eftersom hon upplever exet som opålitlig och hon vet inte hur han skulle reagera om hon berättade öppet om hans stalkande.
***
I slutet på januari blev "Janne" rånad i sin restaurang i Haga. Polisen var på plats under kvällen för en första insats. Senare under våren lades ärendet ner och ingen dömdes för rånet.
Janne stirrar tomt ut genom fönstret. Han har försökt ringa polisen för att begära ett svar men numera trycker de bara bort hans samtal.
Den 27 januari blev han rånad i sin restaurang och sedan dess har restaurangen varit avspärrad, polisen säger att det pågår en förundersökning. Varje månad restaurangen är stängd kostar honom stora summor och inne i restaurangen ligger maten och ruttnar. Han har inte fått tillåtelse att gå in i sin restaurang sedan rånet skedde och nu är det mitten av mars.
– Jag är jätteförtvivlad. Det blir bara skulder och polisen visar ingen förståelse för min situation, de stoppar ju mitt levebröd. Jag måste få komma in i lokalen, men jag får inte tillbaka nycklarna. Om det här hade varit Ikea eller H&M hade polisen varit klara på två dagar, säger Janne upprört.
Han har pratat med polisen upprepade gånger och ifrågasatt varför hans ärende får vänta.
– Polisen har sagt till mig att det hade varit bättre om jag blivit knivskuren eller skjuten, i det läget hade polisen prioriterat upp det. Som det är nu hamnar jag längre bak i kön. Det tycks vara en perfekt tid nu att begå brott, polisen reder inte ut det, säger han.
En tid senare hör Janne av sig till oss. Hans ärende är nedlagt. Han skriver att han har fått stora skulder och att han inte får ut några pengar på försäkringen eftersom polisen har lagt ner ärendet.
***
Anna Flodin fick sopa upp glasrester i sitt café efter ett inbrott. Det har gått snart ett halvår sedan händelsen och hon har fortfarande inte hört något från polisen.
Glasbitarna klirrar när Anna Flodin resolut sopar upp dem på sopskyffeln. Det har gått ett par timmar sedan polisen ringde och väckte henne. De talade om att hon haft inbrott i sitt café. De goda kakorna lämnades kvar men växelkassan är försvunnen. Anna sopar ihop det sista, hon kommer att kunna öppna caféet även den här dagen. Det är viktigt, för de ekonomiska konsekvenserna kommer att svida länge.
– Inbrottet kostade mig 10 000 kronor. Som nystartat företag tar det tid att komma ikapp, säger hon när vi talas vid tre månader senare.
Inbrottet anmäldes till polisen, men efter det har hon inte hört något.
– Jag kan hantera att det tar tid för polisen att utreda. Men om det handlar om barn och ungdomar som kanske blir hotade, då är det viktigt att den som anmäler får respons. Annars kanske brottsoffret känner att det inte är någon idé att anmäla och förlorar hoppet, säger Anna.
Anna Flodin är inte förvånad över att polisen inte lyckades ta fast inbrottstjuvarna på Café Täppan.
***
Fler brottsoffer hör av sig. Mats berättar att han utsatts för ett bedrägeri på köp- och säljsajten Blocket. Sofie har anmält våld i nära relation. Johan blev ID-kapad. Martin blev ofredad och misshandlad. Sarah blev sparkad i huvudet. Gunilla blev utsatt för dataintrång. Det går inte att skriva om alla ärenden men gemensamt för alla är att brottsoffren är besvikna på att deras ärenden tar lång tid att utreda eller på att polisen har lagt ner deras ärenden.
Boel Andersson sitter och arbetar vid sin dator. Hon är förundersökningsledare på bedrägerienheten. När det kommer in nya anmälningar hamnar ärendena på hennes bord. Om det inte finns någon handläggare att lägga ut ärendet på så blir de kvar där. Ibland väldigt länge.
– Vi försöker prioritera och ta de viktigaste först. Grova brott går före och om det är någon som sitter frihetsberövad. Det kan också vara om det är någon som är väldigt brottsaktiv, då försöker vi prioritera det, säger Boel Andersson.
Just nu har bedrägerienheten väldigt många ärenden som ingen utredare jobbar med. För de anställda innebär det en otillfredsställelse när högen med utredningar växer.
– Man vill göra ett bra jobb, underlätta för målsägaren och komma till avslut. Det är en frustration när vi inte hinner ikapp. Önskemålet är ju att kunna jobba med ärenden när de är färska, vi vill ju kunna vidta utredningsåtgärder direkt.
Ser du att ni kan jobba på annat sätt?
– Det är en stor organisation och vi försöker ju samordna och jobba effektivt. Jag tycker ju att det vore bra om vi blev fler, men sen handlar det också om rätt man på rätt plats, säger Boel Andersson.
"Vi behöver bli effektivare", säger Christina Edevärn, gruppchef på mängdbrott i Norrköping.
På en annan avdelning i polishuset jobbar Christina Edevärn. Hon är gruppchef för en av utredningsgrupperna inom lokalpolisområde Norrköping. På hennes avdelning arbetar de med att utreda brott som rör våld, stöld och narkotika. Exakt hur många som jobbar här vill hon inte svara på. Antalet varierar också, de har ett antal fasta utredare, sen kommer det även in personal från yttre tjänst som ska lära sig mer om utredningar. Ibland lånas personal ut.
– Nu har vi lånat ut två utredare efter upploppen i Navestad och Skäggetorp, säger hon.
Tidigare har de även lånat ut personal för att täcka upp i Linköping, som drabbats av flera grova våldsbrott senaste året. Men de lånar även ut personal till avdelningen som utreder grova brott i Norrköping. Grova brott går före, detsamma gäller om det sitter någon frihetsberövad, de ärendena prioriteras också. Det är vanligare att utredarna som jobbar med mängdbrott får täcka upp någon annanstans, än att utredare från andra avdelningar kommer till dem. Det gör att det kan bli många avbrott i pågående utredningar och sämre kontinuitet, enligt Christina Edevärn.
Christina Edevärn är gruppchef på mängdbrott i Norrköping. Hon säger att det kan bli lite hattigt för utredare när de behöver lånas ut till andra avdelningar som har ett stort behov av personal. "I värsta fall blir ärenden liggande till utredaren är tillbaka", säger hon.
– De utredare som blir utlånade har ju ärenden som de jobbar med. Under tiden de är borta får någon kollega ta över deras ärenden eller i värsta fall så blir ärendena liggande tills utredaren kommer tillbaka. Det kan bli lite hattigt för oss.
Varför har ni så många gamla ärenden?
– Vi har haft många ärenden under en väldigt lång tid och det är att det är svårt att komma ikapp. Vi får jobba i uppförsbacke och då måste vi prioritera vilka ärenden som är mest viktiga.
Analyserar ni er egen verksamhet, för att bli bättre?
– Ja, och vi kan absolut bli effektivare. Men vi följer noga och analyserar hur vi jobbar. Det är lätt gjort att man bara tittar på exempel när det går dåligt, men vi lyfter gärna goda exempel också. När vi har lyckats minskat antalet ärenden som legat länge funderar vi på vad vi gjort bra och försöker lära av det.
Christina Edevärn berättar om ett konkret exempel för att utredningarna ska bli mer effektiva. Det handlar om att skapa en bättre struktur genom att utredarna inte ska jobba med alla brottskategorier. Det är ett arbetssätt som visat sig effektivt i Linköping, därför har man nyligen infört det även i Norrköping.
– Sen önskar jag självklart att vi var fler utredare så vi kan komma ikapp i mängden ärenden. Men då behöver vi även bli fler gruppchefer.