Då. I juni 1954 drog torghandeln igång på Oxtorget i Marielund. Inte den ultimata platsen enligt torghandlarna själva.
Då och nu
Sämre läge, färre kunder och dyrare platser. Nej, ingen kan väl påstå att torghandlarna jublade över den påtvingade flytten från Kungstorget till närliggande Oxtorget sommaren 1954. De övervägde till och med att kontakta NT för att föra fram sin kritik mot nyordningen.
Men vi tar det från början.
Under många år bedrevs traditionell torghandel i stor skala på Kungstorget, beläget mellan Norra Promenaden och järnvägen där polishuset nu ligger. Torghandlarna kom ofta in till Norrköping från landet med sina varor lastade på häst och vagn. Kommersen var livlig under torgdagarna.
Med tiden ändrade platsen karaktär till följd av den tilltagande bil- och busstrafiken och Kungstorget och intilliggande Norr Tull byggdes om till en rondell och allmän trafikknut i början av 1960-talet. Kungstorget hade för övrigt hetat så ända sedan 1898, men blev i samma veva ett med Norr Tull som i sin tur kallats just Norr Tull ännu längre än så. På 1719 års Norrköpingskarta är Norr Tull utmärkt som en av staden fyra tullar. Det var dock inte förrän 2005 namnet Norr Tull fick officiell status.
Sommaren 1954 försvann alltså torghandeln och handlarna förvisades till Oxtorget, ett kvarter in i Marielund. Oxtorget, som hetat så sedan den 11 oktober 1928, var nog egentligen ingen dum plats som sådan. Den förefaller ha varit tillräckligt stor i alla händelser, men läget var naturligtvis klart sämre.
Den 15 juni 1954 besökte NT:s reporter, signaturen "Sören", Oxtorget tillsammans med fotografen Rune Holmsell för att känna på stämningen och "ta pulsen" på handlarna och försäljningen under den första dagen på nya platsen. De blev snabbt varse att det vilade ett visst missnöje likt en blöt filt över hela torgytan. "Någon glädje över flyttningen kunde NT inte upptäcka vid ett besök på förmiddagen. Tvärtom", skrev "Sören".
Nu. Oxtorget fungerar som en välanvänd och välbesökt parkeringsplats.
Trädgårdsmästare Nils Wallentin, som sålt sina varor på Kungstorget i 22 år, gjorde sig omedelbart till talesman för hela gruppen av knotande torghandlare.
– Det är bra att dom gör torgen i ordning, men jag tycker inte att det är bra att det skall bli så dyrt, sa Nils Wallentin.
– Det var bra att ni kom hit från tidningen. Jag hade just tänkt be er komma och titta på det här. På Kungstorget stod vi gratis, men här kostar B-platserna, alltså trädgårdsmästarnas 24 kvadratmeter, 300 kronor och återförsäljarnas åtta kvadratmeters A-platser 200 kronor om året. Då får vi ändå stå här bara två gånger i veckan, nämligen på tisdagar och fredagar. Man får leta länge efter en lokalhyra som är så hög. Och den måste betalas halvårsvis i förskott. Det kunde väl åtminstone räcka med kvartal.
Innan trädgårdsmästare Wallentin fortsatte, anslöt hans närmaste grannar från stånden intill och stämde unisont in i kritiken.
– Jag tycker det kunde vara friare dagar också. Om det är dåligt väder på fredagen, så att affärerna går dåligt, så kunde man väl få komma hit på lördagen, sa Nils Wallentin.
De båda flygplanen var förstås Skrammelplatsens stora attraktion.
De kritiska trädgårdsmästarna var eniga om att det nya läget var sämre och att affärerna därför skulle komma att gå sämre. Och inte fanns det någon närliggande sanitetsinrättning heller...
När vi nu besöker Oxtorget har platsen än en gång bytt användningsområde. Några torghandlare har inte siktats på många år och istället dominerar bilarna. Hela Oxtorget är i dag en välfylld och avgiftsbelagd parkeringsplats. Från grönsaker då till bilar nu. Stadsutveckling kallas det.
För ännu längre sedan – nu pratar vi 1940-talet – var Oxtorget känt som den första bygglekplatsen i landet. Skrammelplatsen som den kallades. Den anlades 1947, på initiativ av dåvarande idrottsdirektören Lars Gellerstedt, och var igång under fyra år, då områdets ungar fick spika, hamra och bygga för glatta livet. Krokig spik för ändamålet köptes in i skrotaffärer för fyra öre kilot. Att räta ut dem gjordes till ett självklart moment i leken.
Torghandeln försvann från området när Norr Tull alltmer var för trafikens skull. Bilden är från i juni 1954.
Bland attraktionerna på Skrammelplatsen märktes en utrangerad lastbil från Holmens bruk, ytterligare några gamla skrotbilar samt två mindre flygplan som det var fritt fram att klättra på, sitta i och leka flyghjälten Biggles. Bara fantasin satte gränserna. Efter en tid var även flickorna välkomna att leka på Skrammelplatsen.
Annars beskrevs lekplatsen som "Pekingpojkarnas paradis" när bildtidningen Se kom på besök för att göra reportage.
Torghandlarnas ilska fick dock NT ensamrätt på några år senare.