Han har en dialekt som skvallrar om två olika liv. Under samtalet anas en spansk accent, blandad med bred östgötska. Det blir snart tydligt att dubbelheten går igen. Det är som om Willy Flores bär på två öden i livets ryggsäck.
– Jag har två perioder i mitt liv. Första delen sträcker sig fram till jag var 10 år gammal, och Chilekuppen som inträffade 1973. Därefter blev mitt liv helt annorlunda, berättar han.
"Glamorös" är ordet Willy Flores använder för att beskriva tiden innan militärkuppen. Familjen hade det gott ställt ekonomiskt, levde ett bra liv i chilenska Tocopilla. Då inleddes kuppen där sittande president Salvador Allende störtades av chilensk militär ledd av Augusto Pinochet. Willy Flores föräldrar tvingades fly, och han blev föräldralös över en natt.
– Jag och mina bröder flyttades till mormor och morfar som bodde i Arica. Det var hos mina morföräldrar jag blev tonåring. Det var det värsta jag varit med om.
Saknaden efter mamma och pappa satt som en tagg i den unge Willy Flores. Men han bet ihop, och dolde sorgen bakom ett intensivt hat.
– Jag upplevde att min morfar hindrade mig från att leva som en tonåring. Mina stora moralkakor till morföräldrar hade fått ett ansvar från mina föräldrar innan de lämnade Chile. "Ta väl hand om dem", löd deras ord. Och det gjorde de till punkt och pricka, saltat med deras hårda uppfostran.
Willy Flores beskriver hur sorgen och saknaden efter mamma och pappa drev honom till att göra mycket dumma saker.
– Jag använde knytnävarna för att göra mig av med den jobbiga känslan inombords.
Under tre år levde föräldrarna åtskilda och på flykt. När det sedan blev dags för hela familjen att återförenas 1979 var siktet inställt på Barcelona i Spanien. Men chilenska spioner fick planerna att ändras till Sverige istället, dit Willy och syskonen anlände 1979. Först nio månader senare återförenades hela familjen i Sverige. Vid det laget var Willy Flores var 17 år gammal.
– Spontant, så blev jag vuxen när jag var 10 år gammal och mamma och pappa försvann. Men jag blev ännu mer vuxen vid 19 års ålder, då jag bestämde mig för att nu fick det vara nog att flaxa omkring utan några klara mål i livet. Då började jag arbeta med ungdomar.
Idag är Willy Flores 53 år gammal. Först för sex-sju år sedan började han berätta om sina känslor och upplevelser i jobbet som fritidsledare i Norrköpings kommun. Dagligen möter han barn och ungdomar med en sorg, och beteende, liknande det han själv har upplevt.
– Nu i efterhand, när jag själv läst psykologi, inser jag att tonårskrisen är den svåraste livskrisen vi har i vårt liv. Det är mycket att välja, ta ställning till, ta ansvar för. Man försöker tolka vuxenvärlden och göra kloka val utifrån förväntningar på sig själv och krav från omvärlden.
I Willy Flores mening finns det flera tydliga utmaningar för dagens tonåringar. Pressen att bli accepterad och respekterad. Att bli vuxen snabbare, och i allt tidigare ålder. Desinformation på nätet, om droger och annat destruktivt beteende. Abdikerade vuxna. En gammal, trött och förvirrad skola, som enligt Flores har förhistoriska inlärningsmetoder.
– Dagens ungdomar har så mycket information att ta ställning till i IT-samhället. De har världen närmare sig än jag hade som tonåring. Nackdelen med att ha världen så nära är att det är svårt för dem att vara hundra procent kloka i de val de ställs inför.
Vad önskar du att någon hade sagt till dig när du var mitt uppe i tonåren?
– Kom och ge mig en kram, jag förstår precis vad du går igenom. Du är inte ensam om att tänka de tankarna du har. Jag finns här för dig, lita på mig!