Bitchigt värre!
Bitchig, inte sant? Häxan med lång näsa och vårta som just nu rider på sin kvast från Blåkulla. Hon är - hör och häpna - påskens hetaste symbol.
På Blå Jungfrun går det våldsamt till. Här gifte sig diktaren Heidenstam i fackelsken och vita tågor. Ett syndens näste med andra ord. En klippö så svår att landa på att det krävs larvfötter och stege.
Lätt däremot för en kutig gumma med ondskefull lång näsa och spetsig siarhaka. Kliade hon sig om hakan var själve fan i närheten.
<p><b><font size="2">Energi i naglarna</font></b>
Kraften satt i håret och de ostyriga testarna skvallrade om hennes våldsamhet. För att inte tala om naglarnas klor som lagrade energi.
Inte underligt att man låste in barnen; de skulle verkligen inte susa med till Blåkulla.
Nu dyker hon upp lite varstans. I kvinnolitteraturen av Fay Weldon. I mörkret kring halloween. I butiksfönstret bland påskäggen.
"Javisst, instämmer en kollega, är hon tillbaka. Det har hon varit länge. Häxan alltså".
Inget som påminner om små rosiga och fräkniga tultor alls. Dagens käring har inget av konstnärinnan Jenny Nyström över sig. Det är inte mammas smink som gäller längre. Påskkäringar i mammas förkläde är bara sött och rart.
<p><b><font size="2">Flyter i vatten</font></b>
Ondskans makter ser ut att ta över. Häxa är den som står emot smärta och skam. Häxa är den som flyter när hon, bunden till händer och fötter, kastas i vattnet. Häxa är den som inte gråter och därför är skyldig till anklagelserna.
Så lydde domen i Häxhammaren, en handbok som utkom redan 1487. Duger än i dag som beskrivning över självständiga, aggressiva kvinnor. Två hundra år senare, under 1600-talet, gjordes processen kort - aldrig har fler häxor brunnit på bål.
Och nu då? Slut, slut, slut! Detta möter mig när jag går på "häxjakt" i Norrköping. Äntligen finner jag påskens hetaste pryl. En gumma, blå som
natthimlen, på väg hem från Blåkulla.
Bitch var ordet !
Så jobbar vi med nyheter