Den här gången har Lena Andersson lagt fenomenet kärleken under sin skarpa lupp för en ingående studie. Det hon ser är långt ifrån smickrande. I romanen – som har fått den märkliga men träffande titeln Egenmäktigt förfarande – visar hon hur vi offrar oss själva och vår stolthet för att bli älskade. Hon beskriver brottningsmatchen mellan känslan och förnuftet, där passionen är en kraft som åtminstone till en början överskuggar allt.
Lena Andersson använder skribenten Ester som ett exempel på hur en rationell varelse plötsligt kan ta in på självbedrägeriets bana, alldeles förvriden av förälskelsen. Ester ska hålla ett föredrag om konstnären Hugo Rask, och naturligtvis faller hon för denna vansinnigt charmerande man. Hugo visar sig dock vara en hal typ som släpper få kvinnor nära inpå livet och som flirtar med desto fler. Men Ester anser sig ha fått sitt livs kärlek på kroken och vägrar blint att ge upp hoppet om honom.
Att läsa Egenmäktigt förfarande är att stå öga mot öga med sin egen ömklighet, för visst har de flesta av oss någon gång älskat förgäves och vägrat att inse det orimliga i situationen. Vi har likt Ester hoppats in i det längsta på att föremålet för vår kärlek ska se att vi är som gjorda för varandra. Lena Andersson benar ut förälskelsens stadier av passion, osäkerhet och förnedring, och hon analyserar klarsynt vad det innebär att älska i underläge – så att vi inte riskerar att göra samma misstag igen.
Mötet mellan romanens intellektuella och konstnärliga själar ger upphov till filosofiska samtal som är en stor del av behållningen med läsningen. Anderssons raka och sakliga språk håller romanen på ett betryggande avstånd från sitt sentimentala ämne. Därmed inte sagt att språket saknar inlevelse. Intrigen utspelar sig i dagens Stockholm, men här finns ett stråk av tidlöshet såväl i uttrycket som i handlingen. Faktum är att jag till en början placerade berättelsen kring förra sekelskiftet, och tankarna for till Hjalmar Söderbergs lika tänkvärda kärleksromaner.