Anställd: "Det vi håller på med är vanvård av dementa"

För tre år sedan avslutade hon arbetsdagen med ett leende på läpparna, i dag med tårar i ögonen. "Jag har inte en chans att göra ett bra jobb längre och det gör ont".

Mona Blomqvist har jobbat med äldre och dementa i Norrköping i 40 år och känner att den senaste tidens neddragningar är droppen. "Det går inte att göra ett bra jobb längre".

Mona Blomqvist har jobbat med äldre och dementa i Norrköping i 40 år och känner att den senaste tidens neddragningar är droppen. "Det går inte att göra ett bra jobb längre".

Foto: Elin Holmer

Norrköping2021-08-14 07:00

I 40 år har Mona Blomqvist arbetat med äldre och dementa personer, ett arbete hon i grunden älskar. Hon har hoppat in och jobbat på obekväma arbetstider, bakat åt de äldre på sin fritid och skippat raster för att sitta och samtala med boende.

För bara tre år sen gick hon oftast med lätta steg till och från jobbet. Idag har hon en ständig klump i magen.

– Jag kan aldrig vara nöjd med min arbetsinsats för jag hinner inte ens med de grundläggande uppgifterna. Vi är för få och det kan inga prioriteringslistor i världen ändra på, säger hon.

Mona jobbar på Tegelgården, ett boende för både vanliga äldre och personer med demenssjukdom. Hon var med och startade upp boendet för 18 år sedan och de senaste fyra åren har hon arbetat enbart med dementa personer, något hon också är utbildad för.

För tre år sedan var de åtta anställda på hennes avdelning och för två år sedan var de sju stycken. Idag är de fem stycken, varav två jobbar dagtid. Får de fatt i vikarier är de ofta outbildade och oerfarna.

De flesta moment, som att ta upp en person och duscha denne kräver dubbelbemanning, det vill säga att två ur personalen hjälps åt. Detta gör att de boende är helt ensamma under långa perioder, vilket i sin tur skapar oro och stök på avdelningen.

– Boende springer nakna i korridoren, de bajsar och kissar på sig eller blir utåtagerande, säger Mona och skakar på huvudet.

– Tidigare hann vi sitta ned med dem, prata, baka och umgås. Då blir de lugna, som helt andra personer. Jag tycker så synd om de äldre. Det här är inte värdigt. Inte nånstans.

Hon berättar att hon tidigare var ute med de boende varje dag och att hon anordnade pizzakvällar, kräftskivor och annat.

– Även då fick jag så klart lägga en del av planerandet och bakandet på min fritid, men det var det värt för att få se den där glimten av glädje i deras ögon.

Nu orkar hon oftast inte längre eftersom varje arbetsdag handlar om att försöka släcka bränder och inte ens det mest grundläggande arbetsuppgifterna hinns med. Alla boende får inte mellanmål, blir duschade eller får gå på toaletten i tid. Städa var det länge sedan hon hann göra. Baka, promenader och samtal är uteslutet.

– Vi får ofta dagens ros eller lappar från anhöriga där vi kallas änglar och hyllas för ett gott jobb med deras anhöriga. Någonstans i mig gör detta bara ont. För det stämmer inte. Jag gör inte ett bra jobb längre. Jag räcker inte till.

Demens är en sjukdom som även drabbar de anhöriga väldigt hårt och Mona berättar att hon på daglig basis får samtal där anhöriga gråter och behöver stöd.

– Och det är ju vi som måste möta de boende och deras anhöriga, det gör ju inte politikerna. Och just nu är det jobbigt för du vet att du inte mäktar med.

För några månader sedan fick hon jobba helt själv på avdelningen en dag, då det inte fanns vikarier att tillgå. 

– Bara den dagen skrev jag 45 avvikelserapporter. Jag fick också göra alla lyft ensam och det sliter, både på kroppen och i måendet.

Hon säger att hon helt enkelt har nått en punkt där hon måste sätta ned foten, även om hon inte har några stora förhoppningar på förändring. För en sak vet hon. Så här kan det inte fortsätta.

– Det vi håller på med nu är vanvård av äldre. Jag skulle aldrig i livet ha mina egna föräldrar på det boende där jag själv jobbar. Det säger väl egentligen allt.
 

Besparingar på demensvård

I januari 2020 beslutade kommunfullmäktige att göra besparingar på 42 miljoner kronor inom demensvården genom att sänka bemanningen. 

Antalet årsarbetare per plats inom demensomsorgen sänktes från 0,94 till 0,72.

Trots rejäla statliga bidrag på 53, 2 miljoner kronor riktade mot äldrevården, stod beslutet fast.

I de riskanalyser som föregick beslutet lyftes en rad allvarliga konsekvenser, exempelvis att boende riskerade att lämnas ensamma med personskada som yttersta följd.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!