Alla frågor kräver inte svar
Betrakta följande två frågor: "Var har jag nu lagt mina glasögon?" respektive "Vad är meningen med detta livet, egentligen?".
Den första frågeställningen är ju fullständigt ointressant som sådan, man vill ha ett svar. Den andra däremot kan knappast ges något säkert svar alls, och ska heller inte ha det. Den är snarare till för att föra tanken ut på osäker mark där den kan vandra fritt omkring utan att begränsas av något facit.
För att bli konkret ska jag nu bjuda på en liten historia ur verkliga livet.
En gång bevistade jag en internationell konferens med samhällsvetenskapliga forskare från hela världen. Ett förmiddags-pass inleddes med att en sociolog ställde frågan: "Kan saker och ting egentligen finnas om vi inte betraktar och tolkar dem?".
Han var något av en estradör och bjöd på en lysande föreställning som mynnade ut i ett nej; världen kan knappast existera oberoende av vår uppfattning av den.
Nästa talare, som gav oss en lika bländande uppvisning, förfäktade motsatsen: Jodå, världen finns visst! Många tunga argument anfördes, men det riktiga trumfkortet hade han sparat till slutet; det så kallade möbelargumentet.
Detta visade sig bestå i att han dängde näven i ett bord så alla hoppade till samtidigt som han hojtade: "Thats the furniture argument!"
Jag är inte helt säker på att jag till fullo begrep vad dessa herrar pratade om (visste de det ens själva?) men tankeväckande och underhållande var det.
Medan det muntra sorlet efter möbelargumentet så sakteliga började lägga sig tassade talare nummer tre, en försynt israelisk professor fram till talarstolen.
Han vecklade upp några papper, höll upp dem tätt framför ansiktet och började på ytterst knagglig engelska läsa innantill och redogöra för de banbrytande forskningsresultat han hade kommit fram till.
Den fråga han velat besvara var: Har längden på en artikel i en vetenskaplig tidskrift något samband med längden på dess titel? Man kunde ju tänka sig att bakom en längre titel borde det gömma sig en riktig mastodont-text och vice versa.
Efter ett delvis ohörbart anförande kom så professorns slutkläm: Nej, något sådant samband kunde inte påvisas. Punkt.
Världen kan nu sluta famla i mörker. Ett av tillvarons stora frågetecken har rätats ut. Fram med champagnen, ty ytterligare ett bidrag till det samlade mänskliga vetandet har lämnats: En lång artikel har inte nödvändigtvis en lång titel!
Allvarligt talat; ingen i hela världen utom denna professor har någonsin längtat efter svaret på den frågan. Ingen i hela världen är intresserad av en sådan sak.
Det enda som möjligen är tilltalande med frågan är att den går att besvara. Nå, nu är den besvarad, och roligare än så blir den inte. Kanske är det så med lättbesvarade frågor, att de just inte är så roliga?
De föregående talarnas fråga var klurigare att hantera, även om de båda nog ansåg sig ha rätt, var och en för sig. De kommer förmodligen aldrig att få ett säkert svar, men blir ju inte sämre för det.
Jag menar, hur kul vore det om sådana frågor slutgiltigt kunde besvaras? Ingen mera diskussion, inget mera grubblande, inga fler hisnande tankesprång bara därför att just den frågan inte längre finns, eftersom någon nitisk glädjedödare har lyckats besvara den. Inga fler möbelargument.
Världen skulle bli ett facit rikare. Men vem vill ha facit i alla lägen? När man i stället kan förundras?
Så jobbar vi med nyheter