Den senaste tiden har hissen på äldreboendet på Sandbyhovsgatan 19 varit trasig flera gånger i veckan. Då detta händer sitter de 30 boende på tredje våningen fast och kan inte ta sig ut varken till aktiviteter eller sjukhusbesök, eftersom ingen av dem klarar att gå i trappan.
Göran Andersson har bott på avdelningen sedan i oktober. Under den tiden har hissen varit trasig minst ett trettiotal gånger, berättar han och hans fru Elisabeth Eriksson.
– Den här veckan har det varit tre gånger, säger Elisabeth Eriksson.
Förra månaden satt Göran Andersson fast i hissen i en hel timme innan brandkåren fick ut honom och den medföljande personalen. Men riktigt allvarligt blev det förra veckan då Göran missade sin dialys då hissen var trasig.
– Det är jätteallvarligt, jag kan ju dö, säger Göran Andersson som går på dialys på sjukhuset två gånger i veckan.
– Nu är jag orolig varje gång han ska iväg. Njurarna tar mycket stryk om han missar, säger Elisabeth Eriksson.
Den krånglande hissen är ett ständigt orosmoment berättar personalen. Suzana Reckovic, undersköterska, berättar om hur personal, boende och anhöriga åtskilliga gånger fastnat.
– En gång var det en elev som satt fast, hon hade klaustrofobi och blev fullständigt panikslagen, vi fick stå här och försöka lugna henne, berättar hon.
En annan gång var hissen trasig då en boende kom tillbaka från en sjukhusvistelse, brandkåren fick då komma och ta upp den boende med bår. Ovanpå detta tillkommer alla aktiviteter och besök som de boende missar – och den oro som det skapar.
– Det blir mycket oro bland gamla och dementa då hissen är trasig eller någon fastnar, det blir en domino-effekt, säger Suzana Reckovic som också påpekar att vad som helst kan hända under den timme som en person sitter fast.
– Någon kan ju till exempel få en hjärtattack.
Enligt personalen har problemen med hissen pågått under flera år.
– När jag började här för fem år sedan sa personalen att jag skulle akta mig för hissen, att den var trasig ofta och att folk fastnade, säger Suzana Reckovic.
Då var hissen trasig någon gång i månaden, men de senaste två åren har det varit minst en gång i veckan, säger hon. Personalen har åtskilliga gånger tagit upp detta med ansvariga och felanmäler och skriver avvikelserapport varje gång hissen är trasig. Ändå har inget hänt.
I september ska boendet flyttas då byggnaderna ska rivas om två år, vilket är anledningen till att hissen inte helt byts ut. Men någon lösning för de sju månaderna som är kvar måste till, menar både personal och anhöriga.
– Det bor ju fortfarande folk här! De är pensionärer, men de är fortfarande människor, säger Elisabeth Eriksson.
Suzana Reckovic har förståelse för att man inte kan byta ut hissen, men säger att någon annan permanent lösning måste ordnas.
– Man skulle till exempel kunna ha en trappklättrare permanent, säger hon.
Ett sådant elektriskt hjälpmedel fick Göran Andersson hjälp av genom färdtjänsten sist han skulle iväg på dialys, men en sådan måste bokas på förhand och man vet aldrig när hissen är trasig. Nu väntar en fortsatt ständig oro.
– Jag är frustrerad och förbannad, säger han.
– Men jag kan ju inget göra.