50-talets motorfluga försvann snabbt
Inte ens Norrköping slapp dessa populära skrotbilstävlingar på rundbana där en betydande del av landets vagnpark av gamla granna förkrigsjänkare offrades för "sporten" som slog igenom snabbt men dog nästan lika kvickt.
Reglerna och förutsättningarna för stock-car var synnerligen enkla. En radda bilar av snudd på uttjänt slag, en smal rundbana och sedan gällde det att överleva ända in över mållinjen och samtidigt knuffa och krocka bort så många motståndarekipage som möjligt. Det smällde och sprakade, gamla skrotbilar på tvären och upp-och-ned och på hela taget en Åsa-Nisse-aktig motorcirkus som annonserades med nyckelorden "krockar-fart-skratt-spänning".
Man tävlade med gamla förnämliga 30-talare från Amerika - Ford, Chrysler, Buick, Hudson, Lincoln, Studebaker, Nash och De Soto - vilket det fanns ett överflöd av till mycket billig penning i Sverige under 50-talet. Svenska Stock-Car Förbundet drog upp enhetliga regler; bilarna skulle minst vara tio år gamla, inte tyngre än två ton, försedda med störtbåge och säkerhetsbälte, fastsvetsade dörrar samt ljuddämpare, bensintank och rutor bortplockade. Däremot fick man trimma sin motor utan begränsning, dock utan att använda kompressor.
Fronten förstärktes med fastsvetsade järnbalkar. Bra att knuffas med.
En titt i stock-car-reglementet avslöjar också att föraren varken fick röka (!) eller sitta med armbågen ut genom fönsteröppningen (!!) under loppet.
Stock-car var 50-talets stora motorfluga under några intensiva och laddade år. Den första tävlingen kördes i skånska Osby i februari 1955 och till Norrköping kom verksamheten på våren samma år. Premiärtävlingen på Dagsbergsfältets speedwayoval den 19 maj ställdes dock in och den historiska första tävlingen kördes istället den 30 maj.
I rövarheatet vann Henry Bråttom från Enskede i en Ford från 1935. Han "körde salt", enligt referatet i Östergötlands Dagblad från tävlingen.
Totalt kördes det 47 tävlingar runt om i Sverige bara under premiäråret 1955.
Det fanns gott om djärva Norrköpingsförare i startlistorna: Lars "Bunk" Svennberg, Gert Jacobsson, Hans-Börje Carlsson, Sven Erik Åberg, Sune Johansson, Curt Östh, Sven Göran Hartzell med flera.
-Bilarna vi hade var egentligen redo för skroten, huvudsaken var att motorerna fungerade och gick bra, minns Lars Svennberg som rattade en Chevrolet från 1938 i den första tävlingen på Dagsbergsfältet.
-Det smällde ju en hel del, men jag brukade lämna in min bil till Smed-Adolf på Gjuterigatan och så fick han svetsa på nya skrotbalkar. Då höll den i regel för nästa tävling också.
Märkvärdigare än så var det inte, även om det berättas att Sverigeettan Henry Bråttom hade med sig egna mekaniker när han kom till Dagsbergsfältet för att sladda och krascha.
I Norrköping var Stock-Car Lions anslutet till Svenska Stock-Car Förbundet med Arne "Vargfar" Bergström bakom det kittlande klubbnamnet. Hans gamle vapenbroder från Vargarna i speedway, Charles "Pompe" Ringblom, var drivande på förbundet och det var också han som ansökte om att få begreppet stock-car varumärkesskyddat.
Sporten spåddes nämligen en lysande framtid och det ansågs allmänt att stock-car kommit till Sverige för att både stanna och växa.
Så blev det nu inte. Inte alls.
Efter bara fyra säsonger försvann flugan lika fort som den anlänt. Publikintresset mattades dramatiskt och dessutom betraktades stock-car med ett stort mått av misstänksamhet och ogillande utanför den snäva kretsen av de redan skrotbilsfrälsta. Tävlingarna bröt ned trafikmoralen, menade motståndarna, och över hela den folkliga verksamheten vilade en grumlig känsla av laglöshet.
NT bevakade exempelvis i princip inte alls stock-car trots regelbundna tävlingar på Dagsbergsfältet under 50-talets senare hälft.
"Vi tror inte riktigt att stock-car hör hemma på idrottssidorna, även om man i stock-car-förbundet har de allra bästa avsikter", försvarade sig NT mot "folkstormen" sedan SM-tävlingarna den 28 augusti 1955 på Dagsbergsfältet förbigåtts utan vare sig bild eller text.
Inte heller Svemo gillade stock-car och i en skrivelse till länsstyrelser och polischefer landet runt uppmanades dessa att inte ge tillstånd till hugade stock-car-arrangörer. I ett öppet brev som publicerades över hela Sverige dundrade Svemo vidare:
"Skrotbilstävlingarna, sk stock-car-races, har blivit en farsot som spritt sig över hela landet. De har emellertid ingenting med sport att göra, en uppfattning som också breder ut sig, samtidigt som det understrykes att denna form av sensationsmakeri bryter ned de resultat som hittills uppnåtts inom trafiksäkerhetsarbetet. Detta arbete har ju som motto: inga krockar!".
Och de organiserade krockorgierna försvann, tynade bort, precis som Svemo med flera ville, och kvar i dag finns bara minnena av en av motorsportens mest udda - men spektakulära - varianter genom åren. Skrotbilstävlingarna på rundbana jagade upp massorna under några lyckliga år. Men - och det var viktigt - som inspirationskälla för Svensson på gator och vägar var stock-car helt förkastligt.
"Tävlingen är slut - fortsätt den ej på gatan", brukade det stå med stora trycka bokstäver i tävlingsprogrammen.
För säkerhets skull.
Så jobbar vi med nyheter