– De tog inte hennes rop på hjälp på allvar, det är helt uppenbart, säger Elisabet, som är anhörig till Amanda.
Det är efter att vi berättat om Johanna, som hamnade i respirator efter att ha kommit åt tabletter under sin placering på Fyrbylund, som Elisabet hör av sig. Hon vill berätta om de dagar som Amanda bodde på Fyrbylund. En vistelse som slutade med intensivvårdstransport till Huddinge sjukhus.
Trots att det gått nästan ett halvår sedan händelsen har Elisabet stundtals svårt att berätta. Hon gråter och rösten bär inte.
– Amanda var den första som placerades på Fyrbylund när det öppnade. Den vecka hon var där var hon ensam med tre anställda. Ändå lyckades de inte hålla koll på henne, säger Elisabet.
För efter några dagar började Amanda ge sig iväg. De första dagarna följde personalen efter och fick henne att komma tillbaka. Sedan ändrades rutinerna. Hon kunde gå utan att någon följde efter.
– Det var då det hände, säger Elisabet och syftar på överdosen av värktabletter.
Amanda hade lyckat köpa flera askar på ett kvällsöppet apotek. Men innan hon svalde tabletterna skrev hon ett sms till personalen om vad hon tänkte göra.
Elisabet har sparat konversationen och läser upp svaret Amanda fick: "Ok, vi hör av oss igen om en stund. Börja gå hemåt nu."
– Hur kan man svara så! utbrister Elisabet.
Amanda blev sämre och skrev ett nytt sms. Svaret blev att hon skulle ringa 112, eftersom personalen inte visste var hon befann sig.
Då visste inte Elisabet att personalen skrivit en överenskommelse med Amanda om att de inte skulle följa efter henne om hon gav sig iväg. Det får Elisabet veta först nu, när vi begärt ut utredningen som gjorts.
– Visst, de får inte låsa in. Men att skriva en sån överenskommelse med ett självmordsbenäget barn är helt galet, säger hon.
Amanda, som var svimfärdig, kontaktade Elisabet och snart var ambulansens på plats. Hon hamnade på akuten på Vrinnevisjukhuset och sedan fördes hon vidare till US i Linköping. Läkarna där såg en stor fara för att levern skulle slås ut och hon hölls därför under stor bevakning. Till slut vågade inte sjukvårdpersonalen hålla henne kvar där.
Hon skickades till Huddinge sjukhus i Stockholm.
– Där har de en transplantationsenhet. Allt var ett kaos, säger Elisabet och gråten kommer.
Men efter något dygn vände Amandas levervärden uppåt och någon transplantation behövde inte göras.
– Jag hade tänkt anmäla det här till Ivo (Inspektionen för vård och omsorg), men det var så mycket just då. Men nu tänker jag göra det. Det kan inte få vara så här på ett boende för ungdomar. Och det är märkligt att det kunde få fortsätta på samma vis med den andra tjejen några månader senare, säger Elisabet och syftar på Johanna.
Hon tillägger:
– I Amandas fall kan man knappast skylla på att det var för många boende där, hon var ensam.
Hur skulle du velat att man agerat på boendet?
– Hon skulle inte släppts iväg ensam innan de lärt känna henne. Och hur kan man skriva en överenskommelse med en som tänkt ta livet av sig? Det är helt obegripligt. De kunde fyllt dagarna med aktiviteter och fått henne att vilja stanna.
Amanda är numera placerad på ett annat boende, där det enligt Elisabet fungerar väldigt bra.
– Där finns erfaren och rutinerad personal, konstaterar hon.
Amanda och Elisabet heter egentligen något annat.