Jill har låtarna, rösten och ödmjukheten

Hennes utstrålning är däremot inget som stör eller lägger an någon offensiv attityd gentemot publiken. Hon vet att låtarna bär och att rösten håller hög internationell klass. Genidraget är handhälsningen i entrén, innan konsertstart. Där blir vi du och bror med varandra och sedan är det plogat och klart, liksom. Visst kan man hävda att det redan var plogat för flera år sedan - många i publiken är inbitna fans - men även jag som Jill-nybörjare smälter. Musikaliskt sett finns knappt något att anmärka på. Det är njutbart från flera håll. Det åtta man starka bandet under ledning av begåvade Göran Eriksson imponerar i både ballader och upptempolåtar och jag vill särskilt lyfta fram Roger Gustavsson och hans solon på steel guitar och dobro. De spelar Bonnie Raitt och Dolly Parton, men mest är det Jills egna låtar. Flera bär spår av en svår tid i hennes äktenskap och i texterna tar hon med oss långt in i det privata, utan att för den delen generas själv eller genera oss. Det var så det var, helt enkelt. Ett plus också för att hon har vett att hålla igen på ornamenten och den breda amerikanskan. Jag trodde faktiskt att jag skulle bli mätt på hennes röst efter sisådär tio låtar, eftersom den är så karaktäristisk, så mustig, men icke. Det här är en artist som kommer hålla många år till.

Jill har låtarna, rösten och ödmjukheten

Det är lätt att vara kaxig som nybakad popstjärna, en torsdag på Hugo. Jill Johnson, en torsdag på Flygeln, är inte nybakad men självsäker som få.