Lördag kväll, Cupolen i Linköping och Rockkarusellens distriktsfinal, med betoning på dist. Annars vanliga genrer som indiepop och hiphop lyser som vanligt med sin frånvaro, vilket är trist, men utöver det finns inte mycket att klaga på. Hyfsat med publik, även om den stora lokalen gör att det ser ödsligare ut än det är, och idel hög musikalisk kvalitet på scenen. Det råder inget tvivel om att de åtta band som lyckats överleva årets alla deltävlingar och ta sig till finalen är där välförtjänt.
Redan när årets upplaga av karusellen drog i gång i januari uppmärksammade min kollega Pelle Gunnarsson Söderköpingstrion Pegasus. "Med tanke på att medlemmarna är mellan 14 och 17 år gamla kan jag inte annat än imponeras av hur skickliga de är och hur i all sin dar de kan få något så mossigt som symfonisk sjuttiotalsrock att svänga så gott", skrev han efter den inledande spelningen på Kulturkammaren i Norrköping. Och takterna sitter i. Som finalens enda distlösa grupp inleder de kvällen. De glider in i strumplästen och lyckas bygga upp ett mäktigt, suggestivt och proggigt sound med hjälp av imponerande individuella prestationer och ett fint samspel. Åldermannen Simon Selsfors (17 år) jobbar hårt över hela trumsetet och driver på de båda 14-åringarna, Rasmus Carlsson på bas och Joel Selsfors på trippla keyboards.
Pressen blir förstås hård på de efterföljande banden. Men samtliga levererar. Death metal-kvartetten Kvot följer upp med en samling stenhårda låtar, där de lyckas spela snortajt utan att det går ut över scenutspelet. Imponerande. De glada poppunkarna i Blunk satsar hårdast av alla. Redan en tredjedel in i första låten är basisten Marcus Tapper ute och springer i publiken, och en låt senare ligger duktige sångaren David Caesar på knä bakom publiken och lirar gitarrsolo. Cosmic Collision bjussar på 70-talsbluesrock, 70-talsfrisyr och kvällens bästa sångröst i Rasmus Acksbergs riviga stämma. Det är tajt, tungt och lagom flummigt. Första halvan av kvällen innehåller kvällens fyra bästa band, i mitt tycke. Därmed inte sagt att de övriga på något sätt gjorde bort sig. We Might Say Farewells Dead By April-emo med sina growl- och sångdueller tilltalar mig inte fullt ut, men satsningen är bra och de får till ett skönt majestätiskt mangel i slutet av sitt set. Mjölbys prog metal-stoltheter Presence bjuder på många gitarrsolon för pengarna och är coola som fyller alla sina tolv tilldelade minuter med en enda låt. Kvintetten Greyhound Quartet börjar lysande, när de bjuder på en lätt funkig rocklåt och ännu en högklassig sångare. Sen byter de tyvärr spår och börjar spela någon sorts emo/metal-rock fast utan tyngd. Synd. Äran att avsluta finalen får Zau Glück, och då blir det mer dans och röj än finlir. Attityden är förstklassig, lite som Sahara Hotnights innan de började spela disko, och under andra halvan av setet får de upp tajtheten i samspelet också. Sedan drar sig juryn tillbaka och en nervös väntan tar vid för banden. Pegasus Joel Selsfors står vid scenkanten med flickvän och ser avslappnad ut. - Vi är nöjda. Det här var en av våra bättre spelningar, säger han. Vem tror du vinner? - Cosmic Collision har en bra chans. En bit bort sitter Presence från Mjölby och delar på en kebabtallrik. - Det var galet roligt att spela, säger keyboardisten Manfred Hanberg. - Vi har aldrig haft så bra ljus och ljud innan, säger gitarristen Anton Fjellström. Vem vinner då? - Cosmic Collision, svarar alla enigt. Men där får de tji. När juryn har delat ut sina specialpris, där Joel Selsfors blir årets instrumentalist och Zau Glücks röjiga och coola trummis Victoria Grönqvist blir årets scenpersonlighet tar en ruskigt spännande röstpresentation vid, där poängen från jurymedlemmar och publik presenteras på melodifestivalvis. Efter juryomröstningen leder Zau Glück, men när publiken sagt sitt står det klart att ynglingarna från Söderköping välförtjänt tar hem en knapp seger. Chockade springer trion upp på scenen för kramkalas och segerspelning. Kvar framför scenen står Blunk, som just fått se sig slagna med ynka två poäng. - Äh, vi är sjukt nöjda. Att bli tvåa är helt sjukt, säger Daniel Caesar storsint. Nöjda är också Pegasus. - Jag är en aning knäsvag, men jävligt glad, säger Joel Selsfors. Hur kan ni vara så bra? Ni är ju så unga? - Om man umgås väldigt mycket så får man en special connection. Det märks i musiken, säger Joel. - Vi är som en familj. Han ringer inte på när han kommer och har både cykel och skor hemma hos oss, säger storebror Simon Selsfors och pekar på Rasmus Carlsson. Joel Selsfors är på väg att säga något, men stannar upp. - Vad innebär det här egentligen? Är vi en av de bästa i Östergötland? - Vi är bäst i Östergötland, säger Rasmus Carlsson.