Historia har intresserat Annelie Stålnert sedan högstadietiden. "I dag skulle jag kunna nörda ner mig totalt i det", säger hon. Det som framför allt intresserar är historia som rör Sverige – så som vikingar, kungar och drottningar. Framför allt kungahus.
"Du kommer att få max 34 följare."
Det var reaktionen från Annelie Stålnerts barn, när hon för sju år sedan bestämde sig för att starta ett Instagram-konto med fokus på heminredning och renovering.
– Då kände jag att "nu ska ni få se, jag ska i alla fall få mer än 34 följare". Det var nog mitt mål, skrattar Annelie.
Låt oss återkomma till det.
Annelie, som växte upp i Åtvidaberg, har precis gläntat på ytterdörren till den 105 år gamla villan. Det ljusgula huset, beläget i Västerlösa, har varit familjens hem sedan strax innan millennieskiftet. Att de skulle landa just här, som tredje ägare av villan, var dock ingen självklarhet.
– Vi hade aldrig varit i den här byn, utan det var huset som ledde oss hit, förklarar Annelie.
Redan när Annelie Stålnert var barn stod det klart att hon någon gång skulle äga ett stort hus, med gamla trägolv och kakelugnar i majoriteten av rummen. Den drömmen gick i uppfyllelse när hon och maken Tomas, vid millennieskiftet, köpte den ljusgula villan utanför Linköping.
Hon står i den öppna och ljusa hallen – rummet som fick henne på fall under husvisningen.
– Utifrån vägen såg jag bara gaveln och tänkte att "det där ser tråkigt ut, det blir inget", men på grusvägen in kände jag att huset växte.
Väl genom ytterdörren var Annelie helt omvänd. Redan som barn drömde hon om ett stort och gammalt hus, med kakelugnar och bevarade trägolv. Huset i Västerlösa bockade av samtliga punkter.
Så, det blev ett köp.
De nu vuxna barnen har flugit ut och de 250 kvadratmeterna delas med maken Tomas och storpudeln Sixten. Här får Annelies intresse för inredning och gamla detaljer härja fritt. Hemmet är i dag fyllt av återbrukade möbler samt loppis- och auktionsfynd. Men, även arvegods har fått sin självklara plats i villan.
– Alla böcker i biblioteket kommer från min gammelmorfars herrum. Ibland när det är fuktigt ute, och en viss temperatur, luktar det rök här hemma. Det tog lång tid innan jag kom på att det är läderbanden som luktar, för i det här herrummet rökte de cigarr och då släpper läderbanden ifrån sig cigarrlukten.
Alla gamla böcker i ett av husets rum kommer från Annelie Stålnert gammelmorfar. Vid en viss utomhustemperatur och luftfuktighet släpper de gamla läderbanden ifrån sig en doft av rök, då böckerna tidigare stod i gammelmorfaderns herrum – där det röktes mycket cigarr. Skrattande berättar Annelie att hon, till en början, trodde att någon hade varit inne i deras hus och rökt, eftersom varken hon eller Tomas röker. "Nu kan jag tycka att det är lite roligt, men i början tyckte jag att det var lite tråkigt att det luktade så", säger hon.
"Alla böcker i biblioteket kommer från min gammelmorfars herrum. Ibland när det är fuktigt ute, och en viss temperatur, luktar det rök här hemma", säger Annelie Stålnert och förklarar att det är böckernas läderband som släpper ifrån sig cigarrdoft. I herrummet där böckerna tidigare stod, hos hennes gammelmorfar, röktes det nämligen en hel del cigarr.
Även fynd från Kina pryder rummen i villan. Där har paret nämligen varit bosatta, både innan och efter husköpet, på grund av Tomas arbete.
Det var tufft att vänja sig vid vardagen i ett främmande land, minns Annelie. Bara att få vardagen att gå ihop upplevde hon, till en början, som ett heltidsjobb. Därför var det tryggt att ha kvar villan i Sverige, när de efter husaffären återvände till Kina.
– Vi visste ju hela tiden att vi skulle komma hem igen.
Att greppa hur många personer som faktiskt följer Annelie Stålnerts Instagram-konto är svårt. "Jag vet att jag fick någon reel som drog i väg och blev viral. Då bara öste det in följare och det blev nästan lite läskigt, för då tappar man kontrollen på något sätt. Det är ju som att man bor i sitt konto", säger hon.
Annelie Stålnert är nöjd med det hus som hon och maken Tomas landade i att köpa för 25 år sedan. "Egentligen letade vi efter ett ännu större hus för jag älskar historia, men jag är väldigt glad i dag att vi inte hittade ett större. Man ska ju orka med också", skrattar hon.
Genom att kliva in i vardagsrummet får Annelie en direkt påminnelse om livet i Kina, som hon så småningom kom att vänja sig vid. På de grå väggarna sitter åtta stora tavlor, vilka specialbeställdes från en kinesisk konstnärinna under en av de perioder som paret var bosatta i landet.
– Jag köpte ett vykort i Förbjudna staden som jag lät henne måla av, men det är olika fåglar och fjärilar på alla åtta målningar som vi har här hemma.
Annelie Stålnert och hennes make Tomas har under sammanlagt åtta år bott i Kina, på grund av Tomas arbete. Det var både annorlunda och tufft, minns Annelie. Hon som medföljande familjemedlem fick inte arbeta, eftersom det skulle göra omställningen än svårare, och i dag minns hon det som ett heltidsjobb att bara få vardagen att gå ihop. Men, hon vande sig med åren. Nu pryds parets väggar i vardagsrummet av tavlor som specialbeställdes från en kinesisk konstnärinna, när de var bosatta i landet.
Runt om i huset finns också olika former av blåvitt porslin, som även det har fått följa med från Kina.
– Under Maos tid grävde bönderna ner allt sådant, för Mao ville förstöra allt som var fint och vackert. När vi bodde där 1997 åkte vi ut på landsbygden, tillsammans med en rysk kvinna som studerade kinesiska antikviteter, och handlade av det som bönderna hade grävt upp.
I paret Stålnerts villa finns många minnen från åren då de bodde i Kina. Förutom tavlor pryds många fönsterbrädor och skåpshyllor av blåvitt porslin. Det har, en gång i tiden, legat nedgrävt på bönders åkrar för att skyddas från förstörelse. Tillsammans med en rysk kvinna, som studerade kinesiska antikviteter, åkte Annelie och Tomas ut till den kinesiska landsbygden under 1997, i syfte att köpa porslin som bönderna då grävt upp. "Vi har det lite överallt här i huset", säger Annelie.
Varifrån kommer ditt intresse för gamla saker?
– Jag tror att det kommer från min pappa som alltid drog med oss barn på slotts- och herrgårdsvisningar.
Dessutom var Annelies farfar en riktig samlare, med uthus fyllda av antikviteter. Att gå på skattjakt i bodarna intresserade henne tidigt.
– Jag tyckte att det var fantastiskt. Det var som en annan värld att gå in där och titta på alla grejer. Tid och rum försvann.
Loppis är ett stort intresse för Annelie Stålnert. Dels gillar hon jakten efter speciella saker, dels gillar hon känslan av att hitta något oväntat och falla pladask. Hon konstaterar att man som loppisfantast "betalar med tid" och lyfter den senaste köksrenoveringen som exempel. Hon och Tomas hade då en önskan om att slutresultatet delvis skulle vara inspirerat från Frankrike. Under loppisbesöken var det därför den typen av saker som det spanades efter. "När de dyker upp är det en enorm tillfredsställelse", säger Annelie.
De gamla detaljerna i makarna Stålnerts hem finns inte bara med som en röd tråd genom inredningen, utan också som en grundtanke vid alla renoveringar – och det har hunnit bli ett gäng...
– Vi har gjort allting – och jag har gjort det två eller tre gånger, tror jag. Jag börjar om, skrattar Annelie.
Ändå har de gamla trägolven bevarats och de ursprungliga listerna har satts upp på nytt, efter varje renovering. Även originalfönstren har sparats, trots att de kanske inte är det mest praktiska valet.
– De här fönstren drar in som tusan, men vi skulle aldrig kunna byta ut dem.
I skrivande stund har Annelie Stålnert 112 000 följare på sitt Instagram-konto. Det är svårt för henne att greppa. Ibland jämför hon antalet följare med åskådarplatserna på olika fotbollsarenor. Då slår det henne hur många enskilda personer som faktiskt har valt att följa just hennes konto. Faktum är att kontot i dag har fler följare än vad den engelska fotbollsarenan Wembley Stadium har åskådarplatser. "Jag kan vakna till ibland och tänka på det, men annars fattar jag inte hur många det faktiskt är", säger Annelie.
Annelie Stålnert gillar att handla återbrukade möbler och inredningsdetaljer, från både loppis och auktion. I dag upplever hon dock att många loppisar har höjt sina priser lite för mycket. "I den här loppislyckan och jakten ingår känslan av att man har fyndat; att man har köpt 12 glas för 120 kronor som man tycker är superfina och som inte jättemånga andra har. Det är inte kul att ge 65 kronor för ett glas på loppis", konstaterar hon.
Annelie visar vägen in till köket. Här täcks väggarna av en grå panel, från den höga golvlisten och upp till taket. Mitt i rummet står ett ljusgrått köksbord i gammal stil, med en bordsskiva i ljust trä.
Medan Annelie dukar fram en nygräddad blåbärspaj på det nötta bordet kommer hon åter in på starten av sin Instagram-karriär. Att nå målet om minst 34 Instagram-följare tog bara något dygn. Därefter har antalet följare fortsatt att växa och växa och växa...
– Jag kommer ihåg när jag fick 1 000 följare. Jag var helt överväldigad.
Sedan start har det varit viktigt att hålla vissa delar av livet utanför kontot. Även om Annelie inte delar med sig av familj eller vänner tror hon dock att hennes personlighet framgår tydligt.
– Jag tror att det lyser igenom att jag är liten galen, att jag har lite humor och att jag är lite "hipp som happ".
Instagram är ditt heltidsjobb. Hur mycket skärmtid har du per dag?
– Usch…
Annelie skrattar, förklarar sedan att det är olika från dag till dag. Arbetet innebär trots allt också kringarbete utanför skärmen.
– I genomsnitt har jag kanske fem timmar. De andra timmarna går åt till att fixa och greja.
På kontot delar hon inte bara med sig av sina loppis- och auktionsfynd, utan också "gör det själv"-projekt. När hon letar efter möbler att renovera lever hon efter mottot "ju fulare desto bättre".
– Jag går i gång på sådant som är jättefult, för jag ser att det kan bli jättefint om man tar bort något, lägger till något eller bara målar om allt.
Att våga starta Instagram-kontot, som nu är Annelie Stålnert heltidsjobb, var ingen självklarhet. Hon peppades av en bekant, som precis hade startat ett konto. "På den tiden vågade jag inte riktigt. Det var jantelag och lite pinsamt att visa sitt hem, men hon peppade mig ändå till att börja. Det här är ju mitt stora intresse, att renovera och att kunna inspirera andra", säger Annelie.
Köper du någonsin nytt?
– Det kan jag göra, om jag ser något snyggt porslin eller någon snygg pryl, men det sker väldigt sällan. Det är inte bara av principsak, utan det blir att jag drar mig till second hand-butiker, säger Annelie och förklarar att det där finns större chanser att hitta något unikt.
Något som hon går i gång på är "jakten" som det innebär att leta efter något speciellt, utan vetskap om hur lång tid det kommer ta.
– När det dyker upp är det en enorm tillfredsställelse.
Trots att flytten till Västerlösa var lite av en slump upplever makarna Stålnert att de har hittat sitt för alltid-hem.
– Jag brukar drömma mardrömmar om att vi säljer det här huset, av någon anledning, och flyttar in i ett annat. Den ångesten jag känner över att vi har sålt det...
Annelie skakar långsamt på huvudet, ler och fastslår:
– Vi bor här. Så är det bara.