Vem vill vara kändis, egentligen?

För några månader sedan var jag i Stockholm och såg en standup-show med några olika kända svenska komiker. Kompisen jag var med kände en av dem, så när vi pratade med dem efteråt ville de att vi skulle följa med dem till Café Opera. Det hela slutade med att vi gick genom Stockholm mitt i natten med en av dem, letandes efter ett annat bra uteställe. Jag tänker inte nämna några namn. Den här komikern är väldigt känd, och har blivit det väldigt snabbt. Vi började prata om allt och ingenting, och då speciellt hur han känner inför att vara känd. Det var inga lyckliga grejer han berättade ... Han sa att han älskar sitt jobb men tycker kändislivet är rent ut sagt ett helvete - han använde till och med ordet hat. Han vill inte gå på krogen, för då sitter det alltid någon där som ska fotografera, på stan förföljs han av diverse olika människor som vill prata med honom, och så vidare. Jag märkte själv hur folk tittade till på oss när vi gick förbi med honom, antagligen vilt spekulerande. Jag tyckte det var så tråkigt att höra, för vilket dilemma måste det inte vara att vara komiker utan att tycka om kändisskapet? Jag skulle inte heller vilja vara förföljd nästan vart jag än går. Han sa att man får nog av uppmärksamhet på scenen - varför kan folk inte bara låta kändisarna vara, då de så uppenbart vill det? På tåget hem satt jag och funderade en del på det här med kändisar. Man sätter ju kändisar på en piedestal. Man tror att de ska vara på ett sätt - ofta som de är i tv. Det slog mig benhårt att jag verkligen varit ett klassiskt fall av detta. Men de var precis som oss andra, behandlade mig med samma respekt som de behandlar varandra. Tog i hand, sa sina namn trots att man uppenbarligen redan visste det, och kanske fick man en kram också. Man tror ju att de ska vara lite diviga kanske, men vad fel jag hade ... och det är jag glad för. Antagligen är det fåtalet som faktiskt är otrevliga som man hör om, och därför tror man att alla ska vara kartiga. Och, som den personen vi gick genom stan med sa; man uppfattas lätt som lite dryg. Han erkände också att han antagligen är lite smådryg mot paparazzis och efterhängsna nöjesreportrar ibland för att han blir så trött på dem, men är inte det förståeligt? Missförstå mig inte - jag förstår fascinationen. Det pirrade lite extra i magen när jag gick där och pratade med den här kändisen. Min mamma och min moster trodde att jag skämtade när jag berättade. Men det ska ju inte leda till sådana proportioner att personen i fråga mår piss. Låt kändisarna sköta sitt jobb och vara ifred på fritiden, om de så önskar.

Vem vill vara kändis, egentligen?

"På tåget hem satt jag och funderade en del på det här med kändisar. Man sätter ju kändisar på en piedestal. Man tror att de ska vara på ett sätt - ofta som de är i tv. Det slog mig benhårt att jag verkligen varit ett klassiskt fall av detta", skriver Louise Carlsson i sin krönika.