Välkommen! Säger polisen. Man tror knappt sina öron. Sedan släpper en patrull fram mig över gatan. Det är många självlysande västar. Franciskus gillar att möta folk, ingen vet om han tänker hålla sig till programmet. Därför är säkerheten rigorös.
Han sätter sig i sin bil, bredvid palestiniern Munib Younan, och åker mellan åskådarna. På armlängds avstånd. Leende och uppspelt. Han klappar i händerna. Särskilt när afrikanskan Marguerite Barankitse kärleksbombar publiken. Malena Ernman, med en mamma som diakonissa och morfar som hovpredikant, leder psalmsången.
Alla reser sig när gudstjänsten börjar. Två mil därifrån. Alla sjunger och gör korstecken – precis som påven. Många med prästkragar och elvor. Som inte fick plats under romanska valv. De sitter bänkade i fem timmar. Sjunger Laudate Dominum. Högre än på storskärmen.
Alla har små träkors runt halsen, med vinstockar. Som söker sina rötter i fornkyrkan, och vilka alla är grenar av. Nu bär stocken frukt. Alla tar varandras händer och hälsar ”Kristi frid”. När de fem ljusen tänds i domkyrkan för varje ”commitment”, som lutheraner och katoliker enas om, brakar jublet lös.
Scenen tecknar ett kors i publikhavet. Caritas och Lutheran World Service gör en överenskommelse att fortsätta hjälparbetet tillsammans. Världsförbundets president tänder eldar från Jerusalem.
Påven talar. Jag nyper mig i armen. Det är så här han vill ha det. Ekumenik i handling. Bön tillsammans. Hans mission är inte i första hand de egna troende. Han är i Skåne för att delta i minnet av reformationen och lägga alla strider bakom sig. Hans ton är mjuk, något sirlig och tiotusen par ögon och öron är vända mot den vita gestalten.
Ledaren för världens största kyrka har precis som rockstjärnor och presidenter smugits in bakvägen, medan raden av prelater, birgittiner, och svenska biskopar som Jonas Jonson och Martin Lind sveper förbi kameror och mikrofoner. Som väntar förgäves.
Påven kommer direkt från Lunds domkyrka. Han lämnar ceremonierna bakom sig. Och stjäl showen.
Katoliker från hela landet bussas till mässan i ottan. Utomhus. De trotsar kyla och regn, och hundratals präster och diakoner delar ut nattvarden. Detta är inte huvudsaken, men Franciskus viker sig för önskemålet. Att vara katolik är raka motsatsen till sekteristisk. Ingen här kommer honom så nära som ”allmänheten” på den andra arenan.
Judith, blott tre månader, blir kysst på pannan. Det är stort. Föräldrarna vaggar sin guldklimp och visar upp henne på tåget hem till Stockholm. Där jag sitter och tungomålen blandas.
Själv ber jag i Lunds domkyrka, och tv kablarna – tjocka som boaormar – packas in. Prästen håller middagsbön. Erinrar om enheten från dagen före. De fem ljusen brinner i koret. Andakten denna allhelgondag är om möjligt ännu större.
De tolv slagen har precis dunkat färdigt. Riddarna med sina lansar utkämpat sin sexhundraåriga kamp. De tre konungarna rundat jungfrun och barnet i klockspelet.
Jag står med bokkassen i handen. Luther och Franciskus på varsin sida. Då rycker Sveriges radio fram. ”Varför är du här? Varför är kyrkan så viktig? Vad tycker du om påven? Är du starstruck nu?” Och så vidare. Reportern är lika exalterad som vi.
Det är nu jag inser att Franciskus besök kommer att hamna i historieböckerna. Vännen, vars far var kyrkoherde i Berlin och kom till Sverige när Lutherska världsförbundet bildas, måste motvilligt medge: vi rör oss i stormens öga. En lundabo hejdar oss; jag måste säga att katolikerna intresserar mig.
Solen bryter fram och träden glöder. Lund vaknar i lättnad över att avspärrningarna släppt. Franciskus befinner sig ännu på skånsk mark. Men i planet hem uttalar han sig om styrkan hos svenska kvinnor och lägger till att han hört att ”det finns en och annan man som söker kvinnor i andra länder...” Han släcker även hoppet om kvinnliga präster i katolska kyrkan.
Det är givetvis ingen tillfällighet att de enda svenska helgonen är kvinnor. Birgitta och Elisabeth. Majoriteten av praktiserande katoliker är kvinnor och ropar nu efter kyrkans erkännande. Kulturkrocken är ett faktum och uttalandet lämnar en bitter eftersmak.
I myllret i Malmö hör jag två glada herrar slåss om en taxi: Säg att du är påvens sändebud...