Historien om Lundbergs läderfabrik
De vackra och mycket ståtliga fabriksbyggnaderna ligger som stora skepp intill Valdemarsviken. En gång i tiden ingick de i Skandinaviens största ovanläderfabrik.
Valdemarsviks vapen, som vittnar om att det har varit lädertillverkning i Valdemarsvik. Ovanför ankaret syns två skavknivar som användes när hudarna avhårades.
Foto: Cederqvist Bo
Vid den här tiden handlade det om hantverksmässig lädertillverkning, grundad på vegetabilisk garvning. Men C J Lundberg hade näsa för expansion och förändringar. Under 1880-talet företog han resor till Tyskland för att köpa råläder. Samtidigt skapade han sig en bild av tillverkningen.Som en direkt följd av dessa resor kom kipslädret. Det blev en specialitet och ökade omsättningen rejält i Valdemarsviksfabriken, vilket krävde både om- och tillbyggnader.När C J Lundberg dog, 1897, tog sonen Karl Lundberg över. I samma veva ombildades verksamheten till ett aktiebolag. Endast 24 år gammal satte sig Karl Lundberg på vd-stolen. Lika hängiven som sin far fortsatte han expansionsplanerna, med kunskap från flera besök i tyska garverier, som han påbörjade redan vid 16 års ålder.Men till USA hade han aldrig rest. Där hade man uppfunnit kromgarvningen, som redan på 1880-talet ingick in en storindustriell verksamhet i staterna.Kromgarvningen revolutionerade lädertillverkningen på många sätt. Främst genom att produktionen kunde mångdubblas. Det tog endast några timmar att garva en ovanläderhud, vilket ska jämföras med flera veckor, när det gäller vegetabilisk garvning. Dessutom kunde lädret göras mer tilltalande och lämpade sig utmärkt för skotillverkning.Karl Lundberg och hans bror, fabrikschefen Walther Lundberg, tog till sig den nya processen och 1903 började man kromgarva i Valdemarsvik. Från 1905 anser man att fabriken övergick från en hantverksmässig framställning till en industriell.Under första världskriget fördubblades produktionen av läder, som företrädesvis gick till skor. Expansion innebar samtidigt att antalet arbetare ökade markant, vilket i sin tur ledde till bostadsbrist. Lundbergs började bygga arbetarbostäder vid Loviseberg.Läderkraschen
Ytterligare ett världskrig drog igång och merparten av produktionen gick till krigsindustrin. Under krigsåren var 600 män och kvinnor anställda hos Lundbergs. Företaget var den avgjort största arbetsgivaren i den dåvarande köpingen. Och så skulle det vara fram till januari 1960, då "läderkraschen" slog ner som en bomb i Valdemarsvik med blott 3 500 invånare.Ett år tidigare, i februari 1959, hade lädertillverkaren, tillika konkurrenten, AB Ehrnberg & Son i Simrishamn förvärvat fabriken med förespeglingar om att produktionen skulle fortsätta, vilket också var kravet från Lundbergs ägare. Överenskommelsen blev emellertid inte juridiskt bindande. Anledningen till Lundbergs krav på en överenskommelse grundade sig på att Ehrnbergs tidigare hade iscensatt köp och nedläggelse av andra företag. Samma procedur upprepades dock i Valdemarsvik. Enligt de nya ägarna var orsaken att fabrikerna i Simrishamn och Valdemarsvik hade en överkapacitet. Dessutom trängde nya material ut lädret, bland andra galon och plast.Vidare menade Ehrnbergs att konkurrensen från utlandet hårdnade samt att tullarna hade varit en obetydlig tröskel för utländska tillverkare att kliva över.300 fick gå
Cirka 300 arbetare och tjänstemän miste sina arbeten. Men Valdemarsvik kunde räkna in ersättningsindustrier. NC-möbler etablerades, vilket också Printing Equipment gjorde. Garvarna omskolades till trä- och metallarbetare, medan somliga flyttade och fick nya jobb inom andra garverier i Sverige. Andra valde Oxelösund och började på järnverket. Men kvar finns inte bara de vackra byggnaderna utan också sviterna efter närmare 60 års kromgarvning, vars föroreningar skickades ut i Valdemarsviken. Nu ska de tas upp.
Så jobbar vi med nyheter