Jan Strömler har hittat ett annorlunda hem

Före detta Norrköpingsbon Jan Strömler, 63, känner att han "hittat hem".
- Jag väljer livet här i Vietnam och Saigon för att det är betydligt enklare. Det finns ingen stress. Man ställs inte för samma krav på prestation. Efter att ha gått genom krig och förtryck är de oerhört positiva till livet och klagar aldrig. 40-talisterna som bromsar upp är få. Befolkningen är därför mycket ung. Befolkningspyramiden är verkligen en pyramid med basen ned.
Det är bara fem år sedan som Jan Strömler lämnade Norrköping och bosatte sig utomlans. Men utlandet har lockat ända sedan han 1971 började resa på Mellanöstern och Fjärran östern för att handla med textilmaskiner för Kardbeslag. Det blev 140-180 resdagar per år.

Raggmunk och fläsk
- Jag är autodidakt på textilmaskiner. Gick på Lärka och handelsgymnasiet. Så blev det Kardbeslag några år. 1978 startade jag eget på textilmaskinsidan och nu är det Sydostasien som gäller, säger Jan.
Vi träffas över en väldigt svensk lunch. Raggmunk med fläsk och lingon.
- Hela familjen älskar raggmunk, förklarar Jan. Nga, hans vietnamesiska hustru som talar lite svenska och förstår mycket mer, instämmer. Det är Ngas syster Hang som gräddar raggmunken i dag.
Familjen Strömlers "mattankar" går dock oftast till den ett år gamla brasilianska krogen Au Lac do Bresil.
- Vi var i Portugal och åt på en typisk brasiliansk barbequekrog. Nga fick inspiration och ville öppna en sådan hemma i Saigon. Och då blev det så, säger Jan.
Den charmiga krogen är inrymd i en fransk kolonialvilla, som Jan hyr. Krogen har snabbt skaffat sig ett mycket gott rykte i Saigon. Prisnivån gör att den vänder sig till folk med tjock plånbok, sett ur vietnamesiska ögon. Restaurangen har plats för 125 gäster och 25 personer arbetar där.
Jan är försiktig när han talar om krogen, men han tillstår att det krävs fler gäster varje kväll för att den ska bli lönsam. Nu är det inte lönerna som bekymrar. Det importerade köttet och hyran drar i särklass det största beloppet. Dessutom har Strömlers fått konkurrens av ännu en brasiliansk krog.

Flitiga vietnameser
Att ha vietnamesiska anställda är både lätt och knepigt.
- Vietnameserna är flitiga. Och när dom bestämmer sig för något går det undan, även om deras metod för att nå målet kan verka lite udda för oss västerlänningar. De letar ofta kortvägar. Det har vi fått erfara. Vi tyckte, att köttet inte smakade som det borde en dag. Det visade sig att de hoppat över ett led i marineringen. Så vi fick börja om igen och bestämt säga att "så här ska det vara".
Det saknas sjukförsäkring i Vietnam. Det gör sjukfrånvaron lika med noll. Jan berättar om en av de anställda som sålde sin mobiltelefon för att kunna betala BB-räkningen.
- Ingen västerlänning förstår egentligen hur vietnamesen klarar sin ekonomi. Många dubbeljobbar. Och så håller familjerna ihop och hjälper varandra. Men ändå. Det finns cirka 2,6 miljoner lätta motorcyklar bara i Saigon. Varje kostar två, tre årslöner. Hur går det ihop?

Mutor i mössan
Ett problem är korruptionen. Många vietnameser godtar mutor. Jan förhåller sig neutral, men tillägger, att han själv inte betalar mutor.
- Annat än till en och annan trafikpolis. Dom tar gärna emot mutan i mössan!
Efter raggmunkslunchen gör vi husesyn
i niorumsvillan i fyra plan med öppen gård i mitten. Hyran är drygt 5 000 kronor i månaden.
- Vi har plats för nattgäster. Men vi kan inte ha det utan att först meddela myndigheterna. Det finns en husbok, där alla i huset är registrerade, berättar Jan.
Jag erinrar mig, att passpolisen krävde att alla i inreseanmälan skulle ange bostad/hotell. Några ryggsäcksresenärer hade svårt att komma in därför att de saknade adress.
Erik, tre år, född i Norrköping kommer hem från dagis. Det blir lite bus med pappa och mamma, innan han bänkar sig framför tv och en tecknad film.
Erik går på ett internationellt, engelskspråkigt dagis. Där betalar man för sitt barn. Cirka 32 000 svenska kronor per år, avslöjar Jan.
Dagiset är påfallande likt ett svenskt, med klapp och klang, knåp, lera, plask i bassäng, sov- och sagostund. Utomhus leks det också. Men gården är så liten att barnen får vistas ute gruppvis. En grön plastmatta föreställer gräs. Gungor och kanor är av plats, i knallgult, blått och rött.

Engelskt dagis
I Eriks grupp finns 20 barn på en engelsktalande lärare och fyra assistenter. För de mest skolmogna barnen är det tre vuxna per 20 barn.
Inte långt från Eriks dagis ligger ett inhemskt, vietnamesiskt. Barnen är minst lika nyfikna och glada här. Men här är det betydligt färre vuxna per barngrupp och väldigt få leksaker. Runt 40-50 kronor i månaden kostar en plats. Det finns ett och annat dagis för handikappade. Det är gratis.
Erik pratar vietnamesiska och engelska. Jan medger, att han borde lära Erik svenska.
- Men det blir mest engelska. Jag kan bara några få fraser på vietnamesiska. Det är ett svårt språk, säger Jan
- Tam betyder, tandpetare, åtta, duscha, hjärta, den tredje. Betoningen avgör vad du sagt, säger Nga.
Det är dags att lämna familjen Strömler. Nga ska åka till krogen. Jan ska förbereda morgondagens affärsresa till Malaysia. Hans viktigaste marknader är Thailand, Iran och Bangladesh även om han säljer en del maskiner till Vietnams textilindustri. Denna importerar mycket råmaterial (tyger) från bland annat Kina, och har knappast gjort sig känd för kvalitetsprodukter. Men Vietnam är på gång, anser Jan.
- Vietnam är i dag 10-20 år efter Thailand på många områden, både goda och dåliga, säger Jan. Han stänger av TV, som visar en engelsk ligamatch. Jodå, vietnameserna är tokiga i Europeisk fotboll. Och de pratar om både Ljungberg och Zlatan och många andra ligaspelare. Manchester United har för övrigt en egen butik i Hanoi! Men politik, det pratar vietnameserna aldrig.

Jan Strömler har hittat ett annorlunda hem

Från kontoret på Kardbeslag på Lindövägen till eget textilmaskinföretag i Sydostasien och egen krog i Saigon. För över 30 år sedan började Jan Strömler resan.