När 36-åriga Johanna Bådmyr och hennes man köpte det stora huset i Grytgöl för 14 år sedan fanns tankar om ett bed and breakfast. Det blev inte så, men nu har ytan fått ett syfte.
När kriget började erbjöd de att ta emot en väns ukrainska familj, men den stannade i Polen.
I stället blev Johannas syster, som är född och uppvuxen där, länken. Systern arbetar som volontär och Johanna förhörde sig tidigt om situationen. Det fanns en kontaktlista där frivilliga i Sverige kunde skriva upp sig.
– Jag sade att du kan skriva upp mitt namn, jag kan ta emot en eller två familjer. Sedan har det bara blivit fler.
Totalt har det blivit elva familjer. Alla bor inte under Johannas tak, men hon har varit spindeln i nätet.
– Det är jättemånga som skriver och ber om att få komma, men jag är ju en privatperson och kan inte göra några under. Det gäller också att de man tar emot har någonstans att ta vägen – och att de har en plan själva.
När Johanna först berättade att hon skulle ta emot flyktingar var många skeptiska, men snart spred sig engagemanget. En viktig kugge är Sonstorps församling, en annan företagaren Gabriel Mörner som äger Sonstorps bruk, som har ställt upp med flera boenden och stöttning.
– Många vill vara med och bidra och det är det som är så fint, alla kan göra det på något sätt. Det kan vara att bara följa med på promenad och finnas där.
Tre kvinnor med barn har flyttat in i huset. De kände till Sverige genom sina byggarbetande män.
Ludmila och hennes 20-åriga dotter flydde hit i en bil med vänner från Odessa. I dag är dottern i Stockholm för att söka jobb. Vi andra tar en promenad. Det har blivit en rutin för sällskapet.
– Jag har rest mycket men det här är något helt annat. Mitt hem, mitt jobb ... Jag vet inte vad jag ska göra, säger hon.
– Jag lämnade Odessa när jag hörde explosionerna. Jag förstod att det var allvarligt.
Hon har kontakt med vänner i hemlandet. Hon är tacksam att ingen av dem befinner sig i Mauripol eller Butcha.
– Det som händer är helt, helt fruktansvärt, säger hon och uttrycker sin tacksamhet över Johanna.
Marsha har flytt från ryska styrkor två gånger. Först från Krim 2014 och nu från Kiev. Med sig har hon sitt lilla barn som sover i vagnen under promenaden. Hennes man är kvar i Ukraina. Han är inte inkallad i strid utan fortsätter att arbeta som bilmekaniker, men nu för militären. Han både förbereder fordon som ska användas i strid och lagar de som gått sönder.
Störst är oron för mormodern, som bor i Luhansk. Föräldrarna är kvar på Krim.
Barnen som har kommit hit är mellan fyra månader och 14 år. För dem har inte språket varit någon barriär.
– Det är nästan som att barnen sammanför oss vuxna. Helt plötsligt har man något väldigt gemensamt, säger Johanna.
Hon är själv fembarnsmamma och föräldraledig med minstingen. Hon menar att det har underlättat. Hon har inte tid att göra sig till. Allt blir naturligt.
Men visst finns det utmaningar.
– Det är en kulturchock. Så länge man kan prata om det och skratta åt det så är det inga problem, men det är väldigt olika hur man bemöter barn, hur man pratar med varandra. Vad som anses viktigt.
– Men det är också väldigt kul att lära sig olika saker av varandra. Det berikar ens liv väldigt mycket.
Med tiden har saker förenklats. I början skjutsade Johanna familjerna till Migrationsverket, nu söker de asyl online.
– När de har kommit hit har de behövt sova ut. De är väldigt, väldigt trötta. Sedan när de är redo sätter de sig vid datorn och gör det här. Förut var det väldigt motigt för dem att först komma hit och sedan inleda den processen.
Vid sidan finns också Finspångs flyktingsamordnare som gett Johanna råd och stöd.
– Det som är så fint när man ställer upp som privatperson är att biten att komma ut i samhället förkortas avsevärt. Att man träffar andra och bjuds in till olika aktiviteter. Gemenskap, säger hon.
Ytterligare ett exempel på det är mamma- och barnträffarna som Johanna arrangerar. Snart drar hon igång verksamhet även i Finspång.
Vad är din drivkraft?
– Mitt engagemang drivs av en inre motivation. Att få hjälpa människor genom att vara en god medmänniska och att skapa engagemang hos andra för att hjälpa människor.
Kriget som skördar många liv i Ukraina ser ut att föra oss samman i Sverige.
– Det här har verkligen uppmuntrat folk att visa sina bästa sidor, säger Johanna Bådmyr.