Vi måste våga släppa taget
- Jag sörjde mamma medan hon ännu levde. Den sista natten bad jag henne "gå för Guds skull, släpp taget, jag klarar mig".
Boel Johansson och Lena Mulholland är genom sina yrken som präst och psykolog respektive diakon och kurator vana att möta döden och anhörigas sorg. Foto: Per-Erik Jäderberg
Foto:
Men när de förlorade sina mammor tycker de att ändå det kändes väldigt privat och att de inte agerade som i sina professioner.
Varken Boel Johansson eller Lena Mulholland har några syskon och båda miste sina pappor tidigt. Deras mammor dog båda drygt nittioåriga efter en tids sjukdom.
De talar om skillnaden mellan sorg och saknad, om att försonas och om det viktigaste av allt; att våga släppa taget.
Boel Johanssons mamma dog på ett sjukhem i Stockholm en natt i juni 2005.
Lena Mulhollands mamma avled på ett äldreboende i Gävle på morgonen dagen före julafton 2002. Ingen av dem var närvarande i själva dödsögonblicket.
Förståelse
Men varken Boel Johansson eller Lena Mullholand sörjer det. De fick följa sina mammor så långt det gick och de tycker att personalen tog väldigt god hand om situationen efter döden.
- Tillsammans med personalen gjorde jag och min man i ordning mamma och personalen hade förståelse för att vi var kvar länge hos henne och ringde till släktingar och vänner och berättade att hon var död, säger Lena Mulholland.
- Jag var med och tvättade mamma och det var bra att få göra det säger Boel Johansson. Jag fick den tid jag ville ha med de sysslorna och med mamma.
Lena Mulhollands mamma var inte den kramiga typen. Hon delade inte heller sin dotters religiösa tankar och tro. Men det ändrades den sista tiden i livet.
- Mamma började ha stora pusskalas med mig och min man, vilket var väldigt ovant, säger Lena Mulholland.
Nytt språkbruk
- Och när jag berättade för en av de andra äldre damerna på boendet att mamma dött sa hon: "din mamma sa att hon var beredd att möta sin skapare". Det var ett språkbruk mamma aldrig använt tidigare.
Boel Johanssons mamma fick lära sig att ta plats mot slutet av sitt liv.
- När personalen påpekade att de hade många att ta hand om när hon fick vänta på hjälp kontrade mamma med att det visste hon allt, men att hon ju också var en av dem de skulle ta hand om, berättar Boel Johansson. Att hon sa så visade en sida av mamma jag inte sett tidigare.
Förvåning
Även de egna reaktionerna runt dödsfallet har förvånat till viss del.
Lena Mulholland trodde att hon skulle bli lättad över att efter mammans död kunna koncentrera sig på sitt eget liv, men trodde också att hon skulle känna sorg och ha dåligt samvete för att hon inte gjort nog.
Men inget av det hände. I stället kom förvåningen över att vara den som står näst i tur.
- Jag hade aldrig tidigare tänkt att det faktiskt är mig det gäller nästa gång, säger Lena Mulholland. Det var det mest omvälvande faktiskt och jag har tampats mycket med den insikten.
- Att döden har funnits det har jag vetat sedan jag var väldigt liten, eftersom pappa dog redan innan jag föddes, säger Boel Johansson. I stället förvånade jag mig själv mest genom att vara så saklig.
Saknaden finns
Varken Lena Mulholland eller Boel Johansson sörjer sina mammor, men saknaden finns där. Förebilden är borta och den som det gick att ringa och få stöd av finns inte mer.
- Jag sörjde mamma medan hon ännu levde, säger Lena Mulholland. Den sista natten bad jag henne: gå för Guds skull, släpp taget, jag klarar mig.
- Det sade jag till min mamma också, säger Boel Johansson, mamma var så gammal och dålig. Att våga släppa taget är ju vad min och hennes tro säger åt oss att göra.
Det viktigaste av allt är att våga släppa taget om den döde och om sina egna känslor, att låta gammalt groll och besvikelse dö med den döde.
- Vi vet bara två saker och det är att vi fötts och att vi ska dö, säger Lena Mulholland. Tiden däremellan får vi sedan försöka göra så bra som möjligt.Fotnot: För dig som vill läsa mer finns boken När gamla föräldrar dör, den undervärderade sorgen av Steinar Ekvik/Verbum.
Så jobbar vi med nyheter