I debutromanen "Mannen som hyrde en familj" berättar hon om hur livet förändras för grinige Gustav, 83 år, efter en stroke.
– Det finns drag av "En man som heter Ove". Jag tycker om lite sura gubbar, de är roliga att ha att göra med. Han är jobbig ibland, men han har ett hjärta av guld, tycker Susanne.
Hon har blivit 50 år och jobbar som nattsjuksköterska inom vården i livets slutskede. I den miljön växte Gustav, bokens huvudkaraktär, fram. Han som alltid satt karriären före fru och barn.
Har du träffat Gustav?
– Den frågan har jag funderat på många gånger. Han är nog en av mina gamla patienter, med ett sammelsurium av ett antal människor och en del bitar av mig själv.
Research behövde hon inte göra, eftersom hon skrev om det hon möter i sitt arbete, äldre och ensamhet.
Kan man skämta om så allvarliga saker?
– Det gäller självklart att hålla rätt ton. Jag använder humorn jättemycket i mitt arbete. Jag har faktiskt stått och skämtat vid dödsbäddar flera gånger. Man behöver lättnad och få skratta mitt i allt elände, mest av allt i deras absolut tyngsta dagar. Som främmande människa kanske jag just då ska ge lavemang eller lägga om sår. Då kan humorn bygga tillit. Döden behöver inte vara så hemsk alla gånger.
Sitter du och gråter när du skriver om ett så tungt ämne?
– Ja, ibland faktiskt, när texten flyter på och det blir riktigt bra. När Gustav kommer in på sjukhus och dör, då kom tårarna. Då vet jag att det blir bra, likaså när jag skrattar ibland åt mina egna skämt i boken.
Fyller du ett tomrum med ditt ämne?
– Jo, det märks tydligt att många vill läsa om det. Många skriver och tackar. Det finns inte så många svenska böcker med det ämnet.
Hur gör man för att hyra en familj?
– Det är tydligen ganska lätt i Japan och det är inte helt ovanligt. Läsarna får veta hur Gustav gjorde, om det är världens bästa sätt vet jag inte, svarar Susanne och skrattar.
Boken har lästs in som talbok av skådespelaren Gert Lundstedt.
Susanne Brijker bodde i Risinge till hon var 19 år. När föräldrarna levde besökte hon ofta Finspång.
Häromveckan återvände hon för att berätta om debutromanen i både biblioteket och i Centrumkyrkan.
– Jag tycker om Finspång och funderade faktiskt på att flytta tillbaka. Brukssamhället har fått ett elakt och oförtjänt dåligt rykte. Finspång har utvecklats otroligt från när det bara fanns en kinakrog, en pizzeria och korvgrill, säger Susanne.