Så här har de inte träffats förut. Nu sitter de sida vid sida i biblioteket för att prata om de viktigaste frågorna för pensionärerna.
Elisabeth Schoede, PRO, Monica Blomberg, RPG, och Susanne Degerstedt, Seniorerna.
De representerar de tre största föreningarna och tusentals pensionärer i Finspång.
– Det är ingen slump att vi är tre kvinnliga ordföranden. Det är övervägande kvinnor i vår förening och i föreningslivet i stort, tycker Susanne Degerstedt.
– Och att kvinnor lever längre, drygt till 83 år i snitt, inflikar Monica Blomberg.
– Männen är kanske lite mer inaktiva. Ointresserade eller oengagerade, tror Elisabeth Schoede.
Det blir en timme med mycket allvar och även en del skratt. Flera gripande berättelser om hur vardagen är för de äldre och hur de tre brinner för att berika det. Tidigt ringar de in det kanske största problemet. Ensamheten.
– Jag har sett så många ensamma människor i Finspång som behöver något att känna sig trygg i. Man kan gå till en stor samling med massor av människor, men blir man inte sedd där känner man sig ännu mer ensam. En kvinna berättade att hon skulle gå till affären för att hon hoppades att kassörskan skulle ha tid att säga några ord så hon fick prova sin röst, berättar Monica.
– Det blir mer och mer ensamhet. Man har inte sina nära så nära sig längre. Ibland kan en kram betyda väldigt mycket, säger Elisabeth.
Såna insikter tänder deras engagemang. Föreningarna erbjuder massor av olika aktiviteter. Sittgympa, vandringar, läsecirklar, resor, föreläsningar, sång, boule, resor till exempel.
– I vår förening kör vi "tillsammans mot ensamhet" för våra 101 stycken 85-plussare i Missionskyrkan, berättar Susanne.
De poängterar att föreningarna är politiskt aktiva, men partipolitiskt obundna.
– Vi har kristna värderingar i botten, med alla människors lika värden. Men det är inte så att man ska tillhöra någon kyrka, betonar Monica Blomberg från RPG.
Gemensamt för dem är att de har svårare att få yngre pensionärer att bli medlemmar. De resonerar om vad det kan bero på, om man inte vill känna sig gammal eller klarar sig bra själv.
– Det tar ett tag att växa in i att man är pensionär. Jag hade nog lite förutfattade meningar om vad en pensionärsförening gör, säger Elisabeth och skrattar.
Så kommer de till de tunga frågorna. Att de som lokalföreningar är del av något stort, där det nu i Sverige finns 2,3 miljoner personer som har allmän pension.
– Vi jobbar för våra pensioner, för våra boenden, för att det ska finnas människor som orkar ta hand om oss. Sen jobbar vi också för våra barn och barnbarn, för hur de ska få det när de blir gamla. Vi måste vara med och kratta manegen för dem också, säger Monica.
Äldreboende och omsorg är de viktigaste frågorna, liksom att bo kvar ensam hemma med oron och att vara beroende av hemtjänst flera gånger om dagen.
Vad skiljer er så mycket, att ni inte kan vara i samma förening?
– Inte mycket. Vi strävar mot samma mål. Tillsammans är vi naturligtvis starkare och kunna trycka mer på viktiga frågor, så kommunen inte bara släpper det, säger Susanne.
– Vi ska vara skitjobbiga, säger Monica och skrattar.
– Kommunen skulle se oss som en jättebra resurs. Vi har varit unga. Det är lättare för oss att förstå yngre, än det är för yngre att förstå oss, tycker Elisabeth.
Hur överens de än är inser de att det blir störst närhet med att fortsätta separata föreningar.
Men samarbetet ska ökas.