Den stora gruppen runt bordet hör inte orden.
Den hörande förstår inte tecknen.
Om man inte kan varandras språk är det svårt. Det märks redan vid förmiddagsfikat i matsalen på folkhögskolan.
- Det är som när man åker utomlands och inte förstår språket. Men ofta har döva lättare att förstå människor från andra länder än Sverige. De från Turkiet, till exempel, har mer rörelser och känslouttryck. Det blir lättare då, förklarar en deltagare genom läraren Charlotta Sjölander.
Charlotta är själv hörselskadad, men hör tillräckligt bra för att kunna tala båda språken. Det talande och det tecknade.
Först i världen
I dag går kommunikationen mellan reportern och deltagarna via henne. Charlotta är tolken mellan två grupper, som genom åren har varit en bit ifrån varandra.
Sverige var det första landet i världen som erkände teckenspråket som ett officiellt språk för döva. Det skedde 1981.
- Innan dess var de döva förtryckta, och hade inte möjlighet att använda teckenspråk i skolan. På Island, som jag kommer ifrån, erkände de teckenspråket för bara en månad sedan. Döva håller på att få sin revansch, säger en av deltagarna.
Det är den gemensamma uppfattningen på Mo Gård, där deltagarna kommer från hela landet för specialanpassad undervisning i flera ämnen. Personerna, som är i alla åldrar och har olika grader av hörselnedsättningar, läser både kärnämnena svenska, engelska och matte, samtidigt som de utvecklar teckenspråket, punktskriften eller de dövblindas taktil-språk.
Förbättrat bemötande
- Vi utgår alltid från deltagarens egna behov, erfarenheter, kunskaper och intressen, säger en annan deltagare.
På Mo Gård skaffar deltagarna sig kunskaper och verktyg för ökad delaktighet i samhället. Ett samhälle som på senare år, i sin tur, har blivit allt bättre på att ta emot personer med särskilda behov.
Och på att möta dem.
- Det är ett bättre, och mer öppet, klimat, vittnar en deltagare om.
- Sverige är ett bra land att vara döv i. Jag har rest mycket, i bland annat Spanien, Serbien och Tyskland. Där såg man inte så många döva.
Ändå kan man fortfarande se grupperingarna även i Sverige. Både hörande och döva kan säkert känna igen sig i det utanförskap man upplever om man kommer in i en grupp där man varken förstår eller blir förstådd.
- Det är ofta så. En hörande känner sig ofta utanför gruppen i början. Han eller hon blir osäker. Men så fort personen lär sig teckenspråk är han eller hon med i gruppen. Då kan vi känna samhörighet och gemenskap, fortsätter han.
Nuförtiden kan vem som helst går kurser i teckenspråk. Charlotta Sjölander har själv teckenspråk som c-kurs vid en gymnasieskola i Linköping. Fler och fler hörande intresserar sig för det uttrycksfulla språket.
"Vad glor du på?"
Ibland kan till och med de deltagarna förvånas.
- Jag åkte buss en gång och tecknade tillsammans med en kompis, när en man tittade på mig. Jag frågade "vad glor du på?" och han reagerade. När han gick av bussen tecknade han tillbaka: "Jag kan teckenspråk". Det var pinsamt, säger en deltagare med ett leende.
Men samtidigt positivt.
Tecknen och språket sprids. Förståelsen ökar.
I vissa länder kan hörselskadade och döva ha det tuffare. Mo Gård har därför startat upp ett projekt som syftar till att hjälpa döva i centralamerikanska Nicaragua, där utbildningsnivån hos de döva är låg.
På hemmaplan är det bättre. På folkhögskolan, som finns i Finspång, Stockholm och skånska Åkarp, får deltagarna en bra grund att stå på.
