Skogsröjet: Bandit Rock Stage
Lördag 4/8
Betyg: 4
Boom, och vi är tillbaka till hårdrockens ursprung. Udo Dirkschneider entrar scenen med allt vad detta innebär, en stadig man på 66 vårar med en stämma som river som naglar. Starlight, Living for tonight och London leather boys pangar igång och publiken följer som slavar. Ingen tvekan råder om att den forne Accept-sångaren har en hypnotisk inverkan på sina anhängare. Gissningsvis 3000 personer samlas, omgivna av skog och en stjärnklar himmel, då blir det aningen mäktigt. Udo själv är något stillastående, ingen krutdurk som exploderar, men han är smart och låter sina skickliga kollegor ta över. Sympatiskt att sonen Sven Dirkschneider är trummis, men den största elogen tillfaller gitarristen Andrey Smirnov. Han står för 75 procent av aktens minnesvärda stunder. Smirnov ser ut att vara utskjuten från 80-talet, men i själva verket är han född 1983. Han är overkligt skicklig. Ljuseffekterna maxas och lyfter akten. Men bandet har en förkärlek för det rytmiska och låter publiken sjunga med i långa sekvenser. Restless and wild blir oändlig. Likaså Son of a bitch. När detta moment återkommer för sjunde gången kanske något nytt vore på sin plats. Eller är alla så lättköpta? I Princess of the dawn och Losers and winners fräser gräsytan framför scenen som om den kunde fatta eld av extas. Lite pyro hade varit rätt, men sådant får stå denna sommar. Så varför inte en femma då? Det är ju det där med att ständigt återkomma till det gamla, till det som en gång gjordes. Att köra samma låtlista konsert efter konsert. Visst, mannen är en legend, men att år efter år leva på sin historia blir någonstans lite som att blåsa ut en låga. Och mörkret lägger sig, utan några extranummer.