Under hela uppväxten slussades Therese mellan fosterfamiljer, HVB-hem och institutioner. Hon led av psykisk ohälsa med både självskadebeteende och missbruk.
– För att överleva stängde jag av mina känslor.
När hon fyllde 18 år var det dags att klara sig på egen hand. En uppgift som var svår för en tjej som hela sitt liv haft personal och ansvariga vuxna omkring sig.
Hon började jobba inom hemtjänsten och genom gemensamma vänner träffade hon en man som senare kom att bli pappan till hennes första barn. Men familjelivet blev inte riktigt som Therese hade trott när barnet väl kom. Hon kände sig inte tillräcklig, och hade svårt att knyta an till sin dotter.
– Jag hoppades på drömmen om en fin familj, men det blev ju allt annat än det, och det gjorde mig förkrossad.
Tiden som följde var mörk och för ett tag trodde inte Therese att hon skulle kunna ha kvar sin dotter hos sig.
– Det var väldigt mycket skam, jag klarade ju inte av det man ska när man är förälder.
Flera gånger ringde Therese efter anhöriga som kunde komma och hämta hennes dotter.
– Jag stod bara inte ut. Sedan satt jag ensam hemma och bara grät för att jag kände mig som världens sämsta mamma och helt misslyckad.
Therese kom i kontakt med Spädbarnsenheten när dottern var ungefär två år gammal. Där träffade hon kuratorn och socialpedagogen Beata.
– Först var jag väldigt negativt inställd, eftersom jag tidigare haft dåliga erfarenheter av psykologer. Men det var något som var så mänskligt med henne. Jag stormade ut ur rummet flera gånger och försökte att trycka bort henne, men hon gav inte upp på mig.
Till en början ville inte Therese öppna upp sig för Beata, och hon hade svårt för att visa känslor eller ens veta när hon kände sig ledsen. Därför filmade Beata varje session och analyserade Therese uttryck.
– Till slut kunde hon märka när jag blev ledsen, även om jag försökte dölja det. Sen kunde hon säga “Nu ser jag att du är ledsen” och då var det också lättare för mig att acceptera den känslan.
På Spädbarnsenheten gick de igenom Thereses barndom och olika traumatiska upplevelser hon genomlidit.
– Vi pratade om allt det som man annars inte pratar om. Beata kunde också släppa en tår när hon tyckte att någonting var jobbigt, vilket var väldigt viktigt för mig. När Beata visade känslor blev det också okej för mig att göra det.
Hade du kunnat få den här hjälpen någon annanstans?
– Nej, det tror jag inte. Hon kollade på samspelet och hur jag lekte med min dotter och stärkte mig både som mamma och som individ. Om jag inte hade fått den hjälpen vet jag inte var jag hade varit i dag, om jag ens hade levt. Kanske hade jag gått tillbaka till mitt missbruk. Jag hade inte klarat av att ha kvar min dotter, Spädbarnsenheten var helt avgörande.
I dag studerar Therese till behandlingspedagog och bor tillsammans med sin sambo – och pappan till sitt andra barn – Sebastian Melin Svensson. På bara några år har hennes liv och relationer ändrats helt.
– Sebastian är så hjälpsam och omtänksam. För mig var det väldigt konstigt i början, eftersom jag tidigare aldrig känt den tryggheten hos någon.
I dag beskriver hon sin dotter som sprallig, glad och omtänksam. Hon är fortfarande känslig för om människor bråkar eller höjer rösten, men annars beskrivs hon som vilken sexåring som helst.