Stefan Englund har varit festivalgeneral sedan Skogsröjets första år, 2006.
Inte ett spår av hårdrockfestival syns till efter helgens Skogsröjet. Det är tyst i Rejmyre och kvar är medarrangören Stefan Englund med sina kollegor för att städa upp efter de besökare, som beräknas ha varit omkring 5 000 per dag.
– Höjdpunkten var stämningen och att vi lyckades få hit The Cult som inte gjort en Sverige-spelning på över tio år. Jag hade höga förväntningar och de överträffades. Nu är jag är astrött. Min stegräknare säger att jag har gått mellan 32 000 till 42 000 steg per dag och tre timmars sömn per natt. Men jag går på endorfiner och adrenalin, jag är glad och lycklig, säger Stefan Englund.
Festivalen drivs helt ideellt och delar av vinstsumman går till lokala välgörande ändamål. Tidigare har arrangörerna bland annat finansierat ett utegym, lekplats och klassresa för skolans sexor.
Intill festivalområdet ligger Rejmyreskolan. Där vill Stefan Englund göra ett grönområde med de pengar som Skogsröjet lyckats samla in.
– Ekonomiskt sett ser det lovande ut efter årets försäljning. Med pengarna vi samlade in vill vi göra en grönyta av festivalområdet. Vi vill att det ska bli en lekvänlig yta med fotbollsplan och fungera som en rastplats för den intill-liggande skolan, säger Stefan.
Planeringsarbetet inför nästa år är igång och redan nu finns ett preliminärt datum till nästa års upplaga av Skogsröjet.
– Vi får så mycket hjälp, de på campingen är noga med att städa undan efter sig. Många i Rejmyre lånar ut sina tomter, el och har folk inneboende. Hela byn sluter samman. Det är vårt koncept, att det är vi alla, även publiken, som hjälps åt. Vi har en trogen publik där en del har varit här 17 år i rad.
Efter tusentals besökare och hundratals volontärer är ett gäng kvar och städar.
Jobbar ni med att boka fler kvinnliga artister?
– Vi försöker få in en bra mix och boka fler kvinnliga band men det handlar om att tajma med deras turnéplan. Vi bokar mycket band som var stora på 80- och 90-talet och det finns väldigt få ännu aktiva kvinnliga rockband.
Hur känns det nu när allt är över?
– Det är jättetomt och känns inte som man existerar när det ringer så lite. Jag går och kollar om telefonen är trasig för att ingen ringer, ingen mejlar, ingen ropar och ställer frågor. Jag får lite post traumatisk festivalfeeling.
– Man får så mycket kärlek, energi och värme av alla här. Det räcker med att någon kommer fram och ger en beröm och tycker det är kul att vara här, då bryter man ihop, det är svårt att hantera alla känslor, säger Stefan.