Det är en helt vanlig eftermiddag i Finspångs centrum. Agnes Mulroy utbildar sig till väktare och går tillsammans med Anton Kreicberg från Smart bevakning för att lära sig yrket.
– Jag går barn- och fritidsprogrammet på Linnégymnasiet i Linköping, men har valt väktarutbildning som inriktning sista året. Det är väktare jag vill jobba som, förklarar Agnes som bor i Linghem.
Vi möter Agnes och Anton i kommunhuset i Finspång, men just då kan de inte göra en intervju. En person har uppehållit sig ovanligt länge i foajén och de måste hålla koll på den personen.
Nu händer det inget mer än att personen till sist lämnar kommunhuset och vårt snack kan ta ny fart.
– Att möta och hjälpa människor är något jag brinner för. Jobbet som väktare känns intressant och annorlunda, berättar Agnes.
I rollen som väktare kan det uppstå tuffa situationer med utåtagerande personer.
– Så är det, men det är inte så ofta det händer. Vi lär oss mycket om hur vi ska hantera olika situationer. Det gäller också att utstråla trygghet och glädje i jobbet och vara social, säger Agnes.
Efter fem veckors praktik i Finspång har hon inte omvärderat sin ståndpunkt.
– Väktaryrket är verkligen något för mig och jag skulle helst vilja jobba här i Finspång.
Varför just i Finspång?
– Alla är så trevliga och det kommer fram många människor och pratar om allt möjligt, säger Agnes.
Det är också en hel del teori som måste klaras av för att bli väktare.
– Det är mycket mer teori än praktik. Det handlar om alla lagar som finns och när vi får gripa in. Hur mycket våld man får använda, att lära sig använda batong och veta när det är läge för handfängsel. Mycket juridik, förklarar Agnes.
Hittills tycker Agnes att teori och praktik inte riktigt stämt överens.
– Nej, det har varit betydligt lugnare i verkligheten än vad jag trodde. Sedan är det förstås viktigt att jag kan hantera ett mer skarpt läge om det skulle uppstå. Därför är det bra att vi får lära oss om det i teorin, säger hon.
Just den här dagen är det inte speciellt varmt i Finspångs centrum. Att stå still är mycket av en väktares vardag.
– En dag när jag skulle springa till bussen, stod jag nästan fast och kom ingenstans. Benen hade redan gått och lagt sig, efter en dags stående och gående. Det är en konst att lära sig stå rätt också, säger Agnes med ett skratt.