Den onödigaste döden
De första 55 sidorna i boken är skrivna på vårvintern 2003 då Amanda levde och familjen trodde att hon mådde bättre. Sidorna 56-57 är blanka. Orden har tagit slut. Amanda är död.
Varje år begår runt 1 500 personer självmord i Sverige. En av dem som gjorde det var Stefan L Holms dotter. Nu har han skrivit en bok om det. (Bilden är arrangerad) Foto: Peter Hoelstad/Scanpix
Foto:
"Din död, Amanda, är alldeles meningslös! Det var inte förutbestämt att du skulle dö. Det finns ingen Gud som "tillät" dig att ta ditt liv. Den ångest du kände, det svarta mörker som kvävde dig är iskall kyla - utan mening, utan liv, utan nåd.
Finns Gud?
Svara, Amanda, svara!"
Efter Amandas död kom Stefan L Holm ihåg att hon tre gånger under sin sista vecka i livet frågade "pappa, kan vi inte skriva en bok tillsammans?"
Vill hedra Amanda
- Jag vill hedra Amanda med boken, säger Stefan L Holm. Hon var en fantastisk människa som satte spår hos många. Men hon var också väldigt sårbar.
Han har gett den namnet Den onödigaste döden och konsten att älska och den handlar om hans dotter Amandas självmord för tre år sedan.
- Jag anklagar ingen för Amandas död, säger Stefan L Holm, det ansvaret bär hon själv. Däremot kritiserar jag psykiatrin för att de försvårade hennes liv och det är tillräckligt illa.
Det var i februari 2003 som Amandas familj fick veta att Amanda inte mådde bra. När Stefan L Holm skulle väcka sin dotter en morgon i juni var hon död. Hon hade tagit sitt liv med tabletter.
Ödesdiger 18-årsgräns
Under de fyra månaderna före självmordet var Amanda först intagen på ungdomspsykiatrisk avdelning, BUP. Efter sin 18-årsdag var hon intagen på vuxenpsykiatrisk avdelning.
- På BUP fungerade vården, där visste man att möta och dämpa Amandas ångest. Men i vuxenpsykiatrin fanns inget för Amanda. Hon tog sitt liv under en permission, säger Stefan L Holm.
- Vi tyckte att det bästa hade varit om BUP hade behållit henne, fortsätter han, men deras nej var oåterkalleligt på grund av 18-årsgränsen. Vi litade också på att de visste vad de gjorde. Den vidriga paradoxen blev att de som kunde ta hand om Amanda också var de som kastade ut henne.
Amanda var en idrottstjej som såg mer till stämningen i fotbollslaget än till sina egna framgångar. Hon tränade gärna och mycket och hanterade kanske sin ångest på det viset har pappa Stefan anat i efterhand. Men hon skrev mycket också.
"Vi förstod aldrig"
- Amanda lekte gärna med språket och var inte rädd för att ta itu med de stora existentiella frågorna, säger Stefan L Holm. Kanske hade hon behövt fundera mindre och leka mer, vi förstod ju aldrig hur stark hennes ångest var.
Stefan L Holm började göra anteckningar under Amandas sjukhusvistelse:
- Då hade jag ingen tanke på att det skulle bli en bok utan jag började skriva utifrån en känsla av att jag inte litade på mina egna minnen, så absurda var de situationer vi hamnade i. Jag kunde inte tro att det skulle sluta som det gjorde.
Efter Amandas död sammanställde Stefan L Holm sina minnesanteckningar, tog med dikter han själv och Amanda skrivit och barndomsminnen och skrev dessutom en svidande kritik mot det samhälle som Amanda och hennes generation växte upp i.
- Barn som från det de börjar förskolan får höra att skolan och samhället inte har råd med dem utan att besparingar är det viktigaste, kan drabbas av hopplöshet, säger Stefan L Holm.
Svår livssmärta
- De upprörda sakerna skrev jag på kvällarna. På morgnarna läste jag igenom igen och balanserade texten. Jag har försökt formulera en systemkritik och jag har mejlat till alla ansvariga politiker i landstinget Dalarna. Bara en svarade.
Att få svar på frågan varför Amanda tog sitt liv har inte varit Stefan L Holms mening. Det räcker med vetskapen att många människor har svår livssmärta och att Amanda var en av dessa.
Han har också försökt att inte skuldbelägga sig själv eller andra föräldrar i samma situation.
- Jag har en naiv och självklar tro på att Amanda och jag ses igen, säger Stefan L Holm. I Amandas perspektiv sker det om ett ögonblick, så i mitt perspektiv gäller det att först ta vara på den tid jag har kvar i den här märkliga världen. Solen går upp varje dag och jag har tre barn kvar på jorden, det är jag oerhört tacksam för.
Så jobbar vi med nyheter