Fred Drains är uppvuxen på landsbygden utanför Salem, New Jersey, i USA. Familjen hade både grisar och kor och på baksidan bland majsfälten sprang det vilda kalkoner, rådjur och björnar.
– Jag lekte alltid i skogen och fiskade i floden. Jag trivs bra där och åker hem varje sommar, säger 42-åringen om barndomshemmet där hans föräldrar fortfarande bor.
På garageuppfarten fanns en basketkorg, men den användes sparsamt. I stället var det baseball och amerikansk fotboll för hela slanten.
– Jag och min granne spelade baseball varje dag, men så en dag bestämde vi oss för att prova på lite basket. Han fintade skott och gick förbi mig varje gång. Jag hoppade, landade och sen sprang iväg, vilket är stegfel, och när min kompis sa att jag inte kunde göra så tyckte jag att basket var en knäpp sport. Det var först i sexan eller sjuan, när jag lärde mig, som jag började tycka att det var roligt.
Erbjudande från Dodgers
När Fred gick på högstadiet fick han flera anbud från universitet om stipendium i både baseball och amerikansk fotboll. Till och med Los Angeles Dodgers, som spelar i den nordamerikanska proffsligan i baseball, var i kontakt med talangen.
– Men jag började få ont i min kastarm då jag var pitcher och med fotbollen var det så varmt och jobbigt med alla skydd. Så jag valde till slut att endast satsa på basketen.
Först blev det Upsala College (USA) i ett år och sen tog karriären fart ordentligt på Kean University där han spelade i tre år.
– Jag var den första ”All-American” någonsin i skollaget och mitt basketlinne hissades upp i taket. Så nu kan ingen ha nummer 24 igen, säger han med ett stolt leende på läpparna.
Efter universitetsexamen kom han i kontakt med Sverige för första gången.
– Min collegecoach kände John Windham som tränade Södertäljes herrlag då, och han i sin tur kände Vic Knight som var coach i Tranås. Vic skickade över en pärm som handlade om Tranås, Sverige och svensk basket. Vic sa att jag kunde åka hem om jag inte trivdes så jag lämnade föräldrarna och syskonen för första gången och flög över till Sverige.
Det var 1993. 20 år senare bor han kvar, är svensk medborgare och en av Sveriges mest framgångsrika basketspelare.
– Det har varit en intressant och rolig resa, och Tranås kommer alltid att betyda mycket för mig. Det var aldrig något strul där.
Efter tre år i Småland väntade ligaspel i östergötland med Norrköping Dolphins, en klubb han kom att spela för i totalt tolv säsonger. Tre SM-guld och många fina minnen lyser starkast därifrån. Men i januari blev det ett bittert avslut.
”Väldigt oprofessionella”
Fred Drains fick sparsamt med speltid och var frustrerad.
På Facebook hånade han sin tränare, Paul Burke, och kallade honom bland annat för ”jävla marionettdocka”, som senare ledde till att laget och Fred gick skilda vägar.
Vad tänkte du när du skrev som du gjorde?
– ärligt talat så brydde jag mig inte. Jag är faktiskt ganska snäll och kan ta mycket skit, men till slut tröttnade jag på hur de behandlade mig. Paul sa en sak till mig på träningen och gjorde en annan på matchen. Han ville göra båda sidor nöjda och vågade inte säga ifrån till den ena. Hade han bara varit helt ärlig så hade jag inte haft några problem med honom. Jag försökte prata med Bosse Sundberg (klubbdirektör) om pengarna som jag inte fick och en massa andra saker som jag inte riktigt kan prata om än.
Varför inte?
– För att det är rättegång i slutet av augusti, och den handlar om att klubben är skyldig mig pengar. De har varit väldigt oprofessionella mot mig, men jag vill inte haka upp mig på det negativa utan tänker, trots allt, positivt på Dolphins.
Förutom Norrköping har han spelat med Plannja Basket där det blev två SM-guld. 2004 fick han sitt svenska pass och spenderade sommaren med Sveriges seniorlandslag.
– Det var häftigt. Vi mötte Kina och Ryssland med NBA-spelarna Yao Ming och Andrej Kirilenko i lagen.
Förutom en blomstrande basketkarriär har han hunnit med att bli trebarnsfar, gifta sig, och skilja sig.
– Mina två äldsta döttrar bor med mina föräldrar i USA och det har varit jobbigt att bara träffas på somrarna. I början kunde jag ha telefonräkningar på 20 000 kronor. Men i dag är det lättare med internet. Min yngsta dotter bor i Norrköping så henne träffar jag hela tiden.
åldern bara en siffra
Om ett par veckor bär det iväg till nästa destination i karriären. Alvik och basketspel i division I.
– Det vore kul att gå upp till ligan med Alvik för jag skulle vilja spela ett år till där och avsluta karriären på ett bra sätt.
Du är 42 år nu, hur länge kommer du att spela?
– Så länge kroppen håller. Och jag har aldrig varit skadad, svarar Fred och skrattar.
– åldern är bara en siffra. Men i framtiden vill jag vara coach, tillägger han och ger sig iväg för att träna Alviks ungdomar.
En av Sveriges främsta inom basketen har fortfarande mer att ge.