Näringsidkarna drar en lättnadens suck. Coronasommaren var inte lätt när gränserna i världen stängdes. I skogen och på fälten saknades arbetskraften.
Som tur var varade det bara en säsong. Den här sommaren kom äntligen gästarbetarna tillbaka. Frid och fröjd — för näringsidkarna.
För gästarbetarna har det varit ungefär som vanligt. Lågbetalt, stenhårt och med en stor dos lurendrejeri. Låt oss göra några nedslag.
I början av augusti rapporterade bland andra SVT att 56 bulgarer, varav tio barn, lurats till Sverige med löften om mat, husrum och arbete i blåbärsskogen. Nu var de strandade på en parkering i Älvsbyn, och tvingades leta mat i soptunnor.
Från en annan del av Älvsbyn kom rapporter om ett stort coronautbrott, där 58 thailändska bärplockare smittats. Men redan dagen efter de positiva testsvaren kommit, skickades plockarna ut i skogen igen.
På ett jordgubbsfält i Skåne slet Jevhen, Voldymyr och Yuliia från Ukraina i mer än tio timmar om dagen, sju dagar i veckan. Det till en betydligt lägre lön än vad de först blivit lovade. Kommunalarbetaren har rapporterat om deras och liknande fall, som i sommar liksom alla tidigare år, pågår i det tysta på svenska odlingar.
De gröna näringarna har pekats ut av flera myndigheter som särskilt utsatta för arbetsmarknadskriminalitet. I skog och mark arbetar människor från hela världen för undermåliga villkor, och blir ofta blåsta på lönen. Facken gör tappra försök med att organisera arbetarna, men förutsättningarna är allt annat än gynnsamma. På frilandsodlingarna utgörs arbetskraften av 80 procent gästarbetare, som ofta är rädda att bli av med det jobb som kan vara källan till hela familjens försörjning. Arbetsplatsernas geografiska placering: i den djupa skogen och långt ut på vischan, gör inte saken lättare.
Jag såg nyligen minidokumentären Kneg på SVT Play. I det tredje avsnittet skildras blåbärsentreprenörerna Per och Monica under coronasommaren 2020. Verksamheten krisade eftersom gränsen till Thailand var stängd. I en sekvens berättar Per att thailändarna som kom året innan plockade tio timmar om dagen, och rensade på natten. Både Per och Monica är djupt imponerade över den höga arbetsmoralen.
Jag tänkte när jag såg det, att här kanske vi har svaret på varför de gröna näringarna ser ut som de gör: För att vi reproducerar en myt om att det krävs en viss typ av människa för att klara det tunga arbetet som skog och mark kräver. Och där duger inte någon arbetsskygg svensk.
Men tillåt mig att framföra den radikala åsikten att ingen ska arbeta dygnet runt. Eller bli lurad på sin lön. Eller lämnad på en parkeringsplats åt sitt öde i ett främmande land. Det är inte arbetsmoral, utan exploatering.
En rimligare förklaring hittar vi snarare i plånboken. EU:s rörelselagar och Sveriges oreglerade arbetskraftsinvandring från tredje land öppnar för dumpning av lön och villkor. Att anställa en fattig och desperat är helt enkelt mer lönsamt än en svensk med högre löneanspråk. Därför gör man det.
Men det är en ordning där alla förlorar.
Den som blir utan jobb. Den som blir lönedumpad. Den som blir utnyttjad. Och ja, faktiskt även den enskilde näringsidkaren. För tänker de efter riktigt, riktigt noga, står inte heller de fria från systemets inneboende idioti.
Är det något de gröna näringarna kunnat lära av pandemiåret, borde det vara just det.
Melinda Kandel
Skrivande städerska, vänsterpartist och krönikör i NT