Jim Karlsson och Andreas Selinder har rast men är redo att ge sig av om ett larm skulle inkomma.
Måsarna skriker runt kajen i Arkösund. Vid Sjöräddningens lilla hus sitter de två lokala sjöräddarna Jim Karlsson och Andreas Selinder och äter pommes frites.
Vid bryggan ligger två av tre av sjöräddningens motorbåtar, redo för hastig avfärd ifall ett larm om sjönöd skulle inkomma.
– Då måste vi vara iväg inom en kvart, men oftast går det fortare än så, säger Jim.
Annat var det förr. I början av 1900-talet hade Sverige internationellt dåligt rykte för sitt knappt existerande sjöräddningsystem. 1907 bildades därför "Svenska Sällskapet för Räddning af Skeppsbrutne" som bestod av fiskares anhöriga som rodde ut.
– Då var vi nästan värst i världen men mycket har hänt sedan dess. Nu ligger vi i framkant internationellt sett och jobbar hela tiden för att utvecklas. Vi är en ideell organisation och det är något som andra länder inspireras av, säger Jim.
Idag består sjöräddningen av 2 300 frivilliga och antalet stationer uppgår till 74 stycken i hela landet. Utöver insjöar täcker Arkösunds sjöräddning Valdemarsvik, Slätbaken, Bråviken och farvatten halvvägs till Gotland.
– Det är ganska unikt att driva en avancerad räddningsflotta på det sättet. Vi sparar in närmare två miljarder kronor om året som annars hade varit en statlig utgift, säger Jim.
Jim Karlsson har tidigare jobbar på fiskebåt men är nu en av få anställda på Sjöräddningssällskapet och ansvarar för bland annat utbildningsfrågor.
Alla pengar sjöräddningen får in kommer från medlemsavgifter och donationer från företag och privatpersoner.
– Vi vill vara fristående. Då kan vi fokusera på vårt huvuduppdrag – att rädda liv till sjöss. Om vi inte arbetade självständigt skulle det finnas en risk att vi blev ålagda andra uppgifter, säger Jim.
– Nu kan vi också rycka ut för mindre saker, till exempel sprang en hund bort på isen för några år sedan. Sådant hjälper inte räddningstjänsten till med, men vi kunde göra en övning på isen och hämta hem hunden. Det hade kanske inte gått att göra om vi var statliga, fortsätter han.
För att bli sjöräddare krävs inga förkunskaper utöver att kunna simma 200 meter. Organisationen ger sedan utbildningar för att man ska bli färdig besättningsman, vilket i regel tar tre till fem år.
I det vänstra sätet sitter navigatören och till höger sitter båtens förare, förklarar besättningsmannen Andreas Selinder.
Sjöräddningen har jour året om men på sommaren är det extra mycket att göra.
– Fler ger sig ut när det är vackert väder. Nybörjare kan måla upp en romantisk bild av en segelbåt på glittrande vatten, men sedan glömmer de att kolla vädret innan de ger sig av. Och när man kommit en bit ut finns ingen mobiltäckning, säger Jim.
Det vanligaste problemet till sjöss är maskinhaveri. Men mot en avgift kan man vara medlem i Sjöräddningssällskapet och får då hjälp även om man inte befinner sig i fara.
Skulle däremot en båt som fått slut på bensin hamna i allvarlig sjönöd blir läget ett annat. Då hjälper sjöräddningen till oavsett om de ombord är medlemmar eller inte.
– Är det höga vågor och en båt driver mot klippor är stora krafter i rörelser. Det är förenat med livsfara och då är det vårt uppdrag att rycka ut, säger Jim.
Det händer att de inte kommer fram i tid.
– Avståndet och tiden är avgörande, är det hård sjögång tar det tid att komma fram. Vi har också vår egen säkerhet att tänka på – om vi skadar oss själva kan vi inte hjälpa andra, säger Andreas.
Men Jim Karlsson och Andreas Selinder älskar sitt uppdrag. Jim lyfter fram att variationen i arbetet är stimulerande och roligt.
– Kombinationen att rädda människor i nöd, ge sig ut på utmanade uppdrag och samtidigt vistas på sjön gör jobbet väldigt givande.