"Jag trodde inte för en sekund att han skulle överleva"

"Jag trodde inte för en sekund att han skulle överleva"

Norrköping
Lästid cirka 5 min

Två månader innan den planerade förlossningen föddes Ludwig. Det blev en tuff start för familjen. "Det var en sådan chock med mycket tårar och oro. Han var ju fortfarande så liten", säger mamma Alexandra Stein Nyman.

I familjen Stein Nymans hem sitter Johan och tittar på ett barnprogram med sonen Ludwig i famnen. Ludwig fick en tuff start på livet efter att ha fötts med akut kejsarsnitt i vecka 32+1.

– I dag kan vi prata rätt så lättsamt om det men där och då var vi helt förstörda, säger Johan Stein Nyman.

Det var den 24 februari 2023 som gravida Alexandra Stein Nyman fick en extrem huvudvärk. Samtidigt kände hon på sig att någonting var fel.

– Jag tror att det var mammainstinkten som övertygade mig. Jag hade heller inte känt av Ludwig i magen på hela förmiddagen, vilket jag annars brukade göra. Så jag ringde förlossningen, och det tackar jag gud för i dag, säger hon.

undefined
Familjen Stein Nyman består nu av 28-årige Johan, 30-åriga Alexandra och sonen Ludwig som snart fyller ett år.

De blev ombedda att åka in till sjukhuset och efter en rad undersökningar beslutades det att de skulle stanna kvar där över natten.

– Då var det ingen av oss som tog det seriöst, vi ville ju bara åka hem igen, säger Johan.

Men det skulle dröja innan Johan och Alexandra kunde åka hem. Morgonen därpå kom personal in på rummet och berättade att det skulle bli ett akut kejsarsnitt. Alexandra hade drabbats av havandeskapsförgiftning vilket kan vara livshotande både för kvinnan och barnet.

– Vi fick panik och ringde våra föräldrar, det var en sådan chock med mycket tårar och oro. Han var ju fortfarande så liten, vi var jättenervösa över hur det skulle gå, säger Alexandra.

Det var traumatiskt att se Ludwig där på bordet, helt livlös.

Johan Stein Nyman

Mitt på dagen var det dags. Johan hade hunnit ta första tuggan av lunchen när dörrarna till rummet slogs upp.

– Personalen kommer in och säger att “vi måste ta ut honom nu”. Sedan kopplar de bort mig, slår på larmet och springer med mig i sängen till operationssalen, säger Alexandra.

Alexandra hade under förmiddagen börjat må sämre. På mätaren syntes att även Ludwig gjorde det. 

undefined
Ludwig var inte längre än 39 centimeter när han föddes.

Under förlossningen försökte Johan och Alexandra lugna varandra med uppmuntrande ord.

– Man tänkte mest på hur det skulle gå med Ludwig och hur han mådde. Vi visste sedan en tidigare kontroll att han redan var tillväxthämmad, han var ju extra liten även för att vara född två månader för tidigt. När han väl kom ut sprang personalen iväg med honom direkt, säger Alexandra.

– Då sa de bara “kom nu pappa”, och det tog ett tag innan jag förstod att de menade mig, att jag precis hade blivit pappa, säger Johan.

Johan fick följa med sonen in i ett annat rum eftersom Ludwig behövde hjälp för att komma igång med andningen. 

– Det var traumatiskt att se Ludwig där på bordet, helt livlös. Tydligen var hans ena lunga som en ballong utan luft i sig och man märkte i början att saker inte gick som de skulle. Ibland får jag fortfarande upp minnesbilden av när han låg där. Jag trodde inte för en sekund att han skulle överleva, säger Johan.

 

Medan Ludwig låg på operationsbordet behövde Alexandra åka till intensivvårdsavdelningen. Hennes blodtryck hade höjts och läget var kritiskt för henne. Men efter en stund på intensivvården började blodtrycket att sjunka.

– Och då sa jag att nu får ni köra tillbaka mig till förlossningen, jag vill vara nära min son. Under allt det här var det enda jag tänkte på hur det hade gått med Ludwig, om han skulle överleva. Jag var så osäker. Trots att Johan kom in till mig och sa att Ludwig mådde bra så trodde jag att han undanhöll något från mig, bara för att jag inte skulle sluta kämpa själv, säger Alexandra.

Äntligen fick jag hålla i Ludwig för första gången. Det är en sådan kärlek man känner som förälder, men han såg väldigt sjuk ut med alla slangar i kroppen.

Alexandra Stein Nyman

Ludwig började efter ett tag att komma igång med andningen själv och den största faran var över. Men Johan hade svårt att hålla tårarna tillbaka efter allt som hade hänt under den där dagen.

– Till slut sa läkaren bara att “nu är det lugnt, nu går det åt rätt håll”, säger Johan.

undefined

Jag har sparat allt det här för att han själv ska kunna se det när han blir äldre.

Alexandra Stein Nyman

Johan och Ludwig flyttades till en intensivvårdssal på Neonatalavdelningen och sex timmar efter förlossningen kunde familjen äntligen återförenas.

– Äntligen fick jag hålla i Ludwig för första gången. Det är en sådan kärlek man känner som förälder, men han såg väldigt sjuk ut med alla slangar i kroppen, säger Alexandra.

Då var Ludwig lika stor som ett mjölkpaket och vägde cirka 1300 gram. Efter förlossningen fick han ligga i en värmesäng under två veckors tid för att kunna växa ikapp.

– Han var skör och det syntes att han inte var helt utvecklad än. Men för varje dag som gick växte han och gick upp i vikt, säger Alexandra.

undefined
Idag är Ludwig sprattlig, glad och ger ofta ljud ifrån sig. Om mindre än en månad kommer han att fira sin första födelsedag.

Det krävs extra försiktighet med prematura barn. Alexandra och Johan fick lära sig en hel del på avdelningen, bland annat hur man byter blöja på ett för tidigt fött barn och att koppla på och av elektronerna. Personalen genomförde under tiden på neonatalavdelningen bland annat ultraljud på Ludwigs hjärna.

– Det var också väldigt läskigt, jag höll andan och hoppades att det skulle se bra ut. När allt visade sig vara okej kunde jag andas ut igen, säger Alexandra.

Jag var så rädd för att ha sönder honom eftersom han var så liten. Men när vi sen äntligen fick åka hem kände vi oss lite som proffs.

Johan Stein Nyman

Ludwig matades med sond och det togs blodprover nästan dagligen. Han var hela tiden uppkopplad till maskiner och till en början var det bara personalen som tog upp, och skötte om honom.

– Jag var så rädd för att ha sönder honom eftersom han var så liten. Men när vi sen äntligen fick åka hem kände vi oss lite som proffs, säger Johan.

– Första tiden hemma var ändå utmanande. Det kändes läskigt att han inte längre var uppkopplad till maskiner och att vi inte hade personal omkring oss som kunde hjälpa till. Till en början låg jag och kollade på honom hela nätterna, men efter ett tag hemma kändes det lugnare. Vi fick också jättebra hemvård, säger Alexandra.

undefined

"Trots att de här kläderna är så små så drunknade han i dem."

Alexandra Stein Nyman

Saker som andra blivande föräldrar tar tag i sista månaderna hade Alexandra och Johan av förklarliga skäl inte hunnit med.

– Vi hade köpt kläder, men alla var för stora. Vi hade hunnit få hem hans säng, men den var inte ihopsatt. Min syster fick bygga upp den medan vi var på sjukhuset, säger Alexandra.

Efter resan med Ludwig, vågar och vill ni försöka skaffa fler barn i framtiden?

– I början kände vi att vi aldrig ens ville riskera att behöva gå igenom det här igen. Men man glömmer också bort mycket av det som hänt och det är nog därför vi kan prata om det så lättsamt i dag, säger Johan Stein Nyman.

– Ja, det var mycket känslor där och då och vi pratade med psykolog två gånger i veckan. Men jag känner inte att jag är rädd för att skaffa ett barn till i framtiden. Och skulle vi hamna på Neo igen vet vi nu att det är så fin personal där som tar hand om hela familjen, säger Alexandra Stein Nyman.

undefined
När Ludwig föddes var han mindre än ett mjölkpaket. Nu är han snart en sprallig ettåring.