Jag hade precis passerat Göta Kanal och såg skylten med orden "julfridens utlysande" på infarten på väg till redaktionen i Söderköping, som varit min bas under några dagar den gångna veckan.
Att utlysa julefrid (det stavas tydligen iula friðær på fornsvenska) har en tradition med rötter i medeltiden och lever i en rätt blygsam skara runt om i landet, men i Söderköping fångade man upp det 2001 och på självaste julafton, klockan 11.00, är det dags för det 19:e året på Rådhustorget. Jag är, när allt kommer omkring och om snön kunde falla någon gång, svag för sånt här.
Så också folket i Söderköping.
Julfrid beskrivs, som jag läser på wikipedia, i den medeltida östgötalagens (!) kristendomsbalk "som en förhöjning av bötesbeloppet för dråp eller mord under en period av tjugo dagar med start från julaftons kväll".
Det är lite annorlunda idag.
I finska Åbo utlyses julfreden från Brinkalahusets balkong vid Gamla Stortorget. Den traditionen uppstod på 1300-talet och har i dag fortsatt årligen sedan den stora branden i Åbo 1827 med undantag av krigsåren 1917 och 1939. Julfriden har sänts i direkt i radio sedan 1935 och i tv sedan 1983.
Att utlysa julfrid över staden och blåsa en trumpetfanfar är en nygammal tradition väl värd att bevara och hylla. Det första året, när familjerna Nilsson och Emilsson startade det här i Söderköping, kom det tydligen bara elva (!) personer, men i takt med tiden har fler och fler sällat sig till massorna i väntan på det egna julfirandet. Det är också ett vackert och varmt sätt att bara umgås för ett tag och känna historiens vingslag genom de gamla husen och charmiga gatorna. Jag har, när jag tänker efter på mina promenader och besök i de få butikerna längs Å-gatan, Storgatan och runt Hagatorget, varit här alldeles för sällan.
Det finns så mycket historia, berättelser och människor, när man skrapar lite på ytan.
Som hos Axet Antik & Kuriosa.
Jag hade aldrig varit där, men när klockan slog och dörren gick igen bakom ryggen var det ett lika välkommet som bekvämt kliv tillbaka i tiden. Känslan fångade ögonblicket, pulsen landade och någonstans där, bland ljuskronor, tavlor och stolar från då blev vardagen annorlunda.
Det ska bli mer av det nästa år.
Till sist.
Jag har fått flera samtal och mejl i veckan om almanackan, som vi brukar skicka ut till våra prenumeranter den här tiden på året. Jag vet att den är efterlängtad, men tyvärr har vi behövt ta beslutet att inte producera den i år. Vi vill och måste prioritera våra resurser till den lokala journalistiken, som är vårt alldeles unika huvuduppdrag.
Vi finns i nyhetsflödet 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan året runt.